torsdag 16 juli 2020

Recension Ljuskällan


Ljuskällan
av
Hanna Landahl
från

Den här gången är det Pockethexan Anni som har läst och recenserat den här boken. Det är speciellt en bok för er som har drömmar om att lämna storstadens puls för att hitta er inre frid i grönskan och livet på landet. Vi är säkert många som drömmer om att göra det men stannar vid att låta det vara en dröm. Läs Hanna Landahls ljuskällan och du kanske får svar på om du vill ta ett steg till för att förverkliga drömmen.



-"Ljuskällan är namnet på den ekoby dit Anna, Staffan och deras barn
flyttar för gott enligt Anna – på prov enligt Staffan. Ett livsstilsbyte
med grönsaksodlingar i växelbruk, höns, får, bikupor och kompostering.
Långt från wifi, eleganta skoaffärer, chefsskrivbord och det lyxiga nya
kök Staffan drömmer om.

Anna lider av depression och behöver något som tänder livsgnistan igen,
hon behöver känna att hon bidrar till skapandet av en bra framtida värld
för sina söner. Hon anammar allt hon ser i byn, axlarna slappnar av och
ögonen börjar tindra igen.

Staffan tar tjänstledigt från sitt chefsjobb och hyr ut villan månadsvis
för att ha en backup, men följer med till byn för Annas skull – eller
för risken att bli ratad och lämnad. Han är en tvivlare, han
ifrågasätter mycket av det han ser och är inte förtjust i bybornas lite
militanta förhållningsregler.

Efter bokens första sidor suckade jag och tänkte att det här kommer att
vara en flummig gröna-vågen-berättelse med massor av floskler, men se
där bedrog jag mig. Många av både Annas och Staffans funderingar är
sådana som de flesta av oss har, de väger fördelar och nackdelar mot
varandra, argumenterar med både byborna och läsaren. Det finns inte ett
rätt, det finns många sätt att se på samma sak. Anna och Staffan är som
så många andra, människor med fel och brister som försöker göra rätt men
inte alltid lyckas.

Boken är lättläst men innehåller inga direkta överraskningar. Man får
följa familjens försök att anpassa sig till byn och den enklare
livsstilen. Kärleken spirar och slutet blir det man förväntar sig. Det
här är inte någon berättelse som kommer att leva kvar i mina tankar, men
som tidsfördriv duger den gott. Det blir en trea från mig, vad kallar du
det Pockethexan? HiHu?"

måndag 13 juli 2020

Recension Metallskallar



METALLSKALLAR
en roman om rock o relationer

skriven av:
Dan Nilsson


Det här är verkligen en bok för alla som älskar Heavy Metal eller som vi annars säger Hårdrock. Måste säga att de som älskar denna typ av musik är den här boken en Aha-upplevelse. För mig som till viss del gillar den här musiken och är uppvuxen under storhetstiden 1980-talet, uppskattar den också. Fast när det kommer till att name-droppa gruppnamn går jag bet, fast jag kan ju stolt säga att jag var på SAGAS konsert på Hovet 1984 och det var en skön händelse.

Det jag uppskattar mest med den här boken är det vardagliga för de olika paren och hur det är att få ihop livet med barn, jobb och fritidsintressen. För det spelar ju ingen roll om det så är att man spelar i ett band, är ute och springer, sitter framför en dator eller mekar med en bil, det är ändå vardagen man ska få att gå ihop. Det man märker med åren att det tyvärr är vänner som får stå tillbaks när livspusslets ska läggas. Nu är det just det som de här vännerna försöker att få in i sina liv igen och då med hjälp av sina gamla hårdrocksband. Det ska de ha stor cred för! 

Jag ger "Metallskallar" en hård rockig 3-a för den här boken, just för kampen om vardagen men att det för medel-metallig läsare blev det för många namn på grupper och låtar för att det ska kännas som att man hänger med. Men det är kul att någon vågar sig på att skriva en nischad bok.

söndag 5 juli 2020

Recension Fjärilsrummet

Nu är det Pockethexan Anni som har läst och recenserat boken Fjärilsrummet av Lucinda Riley från Bazar förlag. Författaren är känd för sin serie om de sju adopterade systrarna som letar efter sina ursprung. De böckerna har Pockehexan Malin recenserat HÄR  i min blogg. 





-"Lucinda Rileys släktdrama Fjärilsrummet är en tjock bladvändare där
varje kapitel har en ny huvudperson. Tiden skiftar också, men det är
inte alls svårt att följa med i vändningarna eftersom boken är så
lättläst med många dialoger (kanske lite väl många). Ibland tror man att
man förstår vad som ska hända, och det blir så, men ibland kommer en
vändning som är överraskande. Steg för steg byggs berättelsen om Posy
Montague och hennes vuxna söners familjer. Man får följa Posy som barn,
som studerande ung kvinna och som nära 70-åring. Som en röd tråd genom
berättelsen löper Posys stora sorg efter pappan och saknad efter mamman
som försvann utomlands i samband med pappans död. Posy fick växa upp i
farmoderns stora gods och återkommer dit när hon bildat egen familj.
Själva fjärilsrummet är beläget högt upp i en byggnad, ett låst rum dit
Posy av en slump kan kika in. Det hon ser förändrar hennes bild av
pappan inte bara en gång som barn, utan så småningom en gång till som vuxen.

Som ett sant drama finns här kärlek och svek, våld och omsorg,
missförstånd och uppklarnanden. Man vill veta hur det går, samtidigt som
känslan av en såpa växer sig stark. Bitvis är boken alldeles för
övertydlig, ibland stör jag mig på översättningen (typiskt engelska
uttryck bör inte översättas ordagrant) och den vid flera tillfällen lite
nedlåtande tonen mot äldre. Jag sträckläste den mellan kunderna i
butiken och ger den en svag 4, Hi."

//Anni