Recension av Ensamfararen

Nu har äldsta sonen och hans fästmö gift sig och är nu ute på sin bröllopsresa. Det innebär att jag nu kan koncentrera mig på min blogg igen. 
Det visade sig att jag missat en recension från Pockethexan Malin som nu även läst Maria Isacssons bok "Ensamfararen" från Hoi förlag.

-"Av en slump träffas 25-åriga Saga och den pensionerade Valdemar som hastigast vid Observatoriehöjden i Stockholm och deras möte utvecklas sakta till en trofast vänskap och till ett stöd, två ensamma människor emellan. 

Valdemar är fylld av skuldkänslor och saknandet efter sin exfru och sin dotter, som båda valt att utesluta honom i sitt liv och Saga är mitt uppe i en kärlekshistoria som hon inte riktigt vet var hon står någonstans. 

Hennes föräldrar är bosatta i Bovallstrand på västkusten, och deras relation till sin dotter är stelt. Det har aldrig funnits någon öppenhet och ömhetsbetygen har lyst med sin frånvaro. När så hennes pappa blir allvarligt sjuk och inlagd på Uddevalla sjukhus känner hon ändå ett tvång att åka ner till sitt barndomshem, enda barnet som hon är. 

Men mystiska händelser förföljer henne, hemliga vykort utan text dyker upp titt som tätt, hennes mor börjar svamla om mörkrets stormar och sjukdomsbilden hos pappa Torbjörn försämras. Samtidigt upptäcker hon att någon varit inne i hennes lägenhet i Stockholm de gånger hon åker ner till västkusten. 

Något känns inte riktigt rätt och ju mer hon börjar söka efter svar ju mer slutna blir hennes föräldrar. Har de något de döljer för Saga eller är det något hon fantiserar ihop? 

Under sin barndom blickade hon ofta ut över havet från sitt rum och såg en ensam seglare. Alltid vid mörkrets inbrott dök den upp med sina lanternor tända. Hon drömde ofta om denne man och kallade honom Ensamfararen. 

Tillbaka till sitt flickrum upptäcker hon att Ensamfararen fortfarande är aktiv där ute på mörka havet, alltid om natten. Är det något han sökt efter i alla dessa år eller varför ger han sig ut så ensam? 

"Ensamfararen" utav Maria Isacsson är en varm, sorgsen bok om hemligheter, vänskap och förtroenden. De människor man trott sig stå nära visar sig vara som främlingar och de man inte kände nyss kan vara den viktigaste personen i livet just nu. 

Jag tycker om den här boken. Den hoppar fram och tillbaka mellan händelser, både i Sagas kaotiska tillvaro men även i Valdemars stundtals tilltrasslade vardag. Det känns lätt och hemtamt, som att man faktiskt känner personerna i fråga. 

Författaren är bra på att få fram känslostämningar och man rodnar, skrattar, ler och gråter ~ precis när Saga gör det i boken. Isacssons beskrivning av det vackra västkusten känns varmt, men så växte hon ju själv upp där också och vet vad hon skriver om. 

En fyra i betyg ger jag "Ensamfararen". 

Ps) började läsa boken hos frissan när min yngsta dotter fixade sitt långa vackra hår i fyra timmar, (mamma var med som "sällskap") och läste ut den dagen hemma i soffhörnet Ds ☺️

d

Vi är vinnare

 Det är nämligen så att jag har vunnit

Akas

tävling med ett presentkort på

300kr

hos den underbara smyckesmakersakan

 

Love and be proud!!!

 

   Men med en liten extra slant

blev det dubbel lycka

för det räckte

nämligen

till

två armband!

 

 

Det coola armbandet DIMITRA

 till min Oumberlige make

och till min

stora LYCKA fick

 jag mitt drömarmband

TUSENRINGAR

med ordet 

LYCKA

ingraverat.

 

 

 Tusen tack alla inblandade

för min fina vinst

som har gjort

oss lyckliga!

Vi firar

nämligen

SILVERBRÖLLOP

i maj och det här känns

som en väldigt fin start på vårt

 25-års jubileum som gifta!

 

Jag kan verkligen rekomendera

Love and be proud

för alla

er

som ska

planera bröllop

eller något annat storkalas

där det behövs gåvor

eller om ni bara

vill ha snygga

och egna

smycken!

Gå även in på bloggen

HÄR

om ni vill få mängder av ideer,

jag lovar att ni inte blir missnöjda.

Vem vill inte läsa en bok som börjar så här...

"En gång låg jag med Jon Bon Jovi utan att veta om att det var han" berättade Katarina.
 "Va?"
"Jag träffade honom på Café Opera och han började prata med mig. Tydligen hade han spelat i Stockholm samma kväll och jag visste inte vilket band han pratade om."
 "Jag tror dig inte" sa jag.
 "Men det är sant! Jag hade aldrig hört talas om dem. Jon Bon gillade det."
 "Så jag är buksvåger med Bon Jovi?"
Katarina rycker på axlarna.
 "Jo, men hur många tror du inte är det?"

Och så var det ju förstås.
....................................................

Det här är inledningen på Peo Bengtssons bok "Mannen utan ryggrad" som kommer ut i morgon den 12 sep. och det är Norlén&Slottner förlag som ger ut den och HÄR är länken till Peos blogg om du vill veta mer om författaren.

Okej ska jag vara helt ärlig så är det här kapitel 14, men de är så korta att det kändes som att det var i inledningen.
Det var verkligen så, att när jag läste vad boken handlar om blev jag verkligen förtjust och tänkte aha, nu ska jag få reda på vad män tycker och känner när de är riktigt, riktigt kära. För så här beskriver Peo sin bok:

-"Vissa kärlekar måste ta större plats än andra i ditt liv.

Du kan inte veta på förhand vilka de är, men du kan vara säker på att du förstår när det händer. Kärleken som tränger undan allt annat; dina naturliga instinkter, det du tidigare vetat och trott på, alla dina övertygelser."

-"Det här är berättelsen om den fullständigt utplånande kärleken, som när en tyfon drar fram och lämnar ruiner efter sig."

Fast alltid när det är män så räcker det inte att bara skriva om kärleken till en person det måste vara något mer som bilar, sport, fågelskådning eller som i det här fallet, musik.
Även om han nu vill uttrycka den helt "den fullständigt utplånade kärleken" så tycker jag tyvärr att han ändå inte lyckas få med hela känslan, för han som författare blir nästan som sin rollfigur, ryggradslös. De korta kapitlen bidrar nämligen till att när han börjar skrapa på de verkliga känslorna, hastar han bara över dem och skyndar vidare till nästa istället för att låta dem sjuka in helt och ända ned på djupet.
 
Som tex. när han följer med sin stora kärlek Katarina ut på landet till hennes pappa som han aldrig tidigare har träffat. De ska de bo i tillsamma i svärfaderns hus. Den första kvällen tillsammans blir väldigt "blöt" och det sjungs en mängd snapsvisor...och att svärfar sedan snarkar väldigt högt när han sover. Det är alltså allt vi får reda på om hennes far och när de till nästa dags middag börjar dricka snaps igen, börjar far och dotter bråka och skrika. Vad gör han då, mannen utan ryggrad? Jo han går och diskar...Jag har själv lust att börja skrika för jag vill ju veta vad de bråkar OM! Borde inte han också vara nyfiken och försöka medla? Nejdå, de tar tåget hem och så är det ett nytt kapitel.

Jag hade önskat mig att även om nu inte huvudrollen kan vara stark och ta tag i problem så hade jag hoppats att författaren kunde ha förklarat varför han inte klarar av att gå i mellan när hans största kärlek någonsin är olycklig och bråkar med sin far och så hade jag hoppats på att kunna få en bakgrundsberättelse till vad som har hänt mellan far och dotter. Vips så tar de tåget hem i tystnad.

Tyvärr är det många sådan här saker som bara hastas över när det borde få ta tid, även de romantiska delarna de om några ska få ta plats och bre ut sig. Istället så beskriver han den absolut mest romantiska stunden i sitt liv, på det här korthuggna sättet och det är inför sitt bröllop med sin verkliga kärleken i livet:

-"Vi hade tvekat båda två,nervösa inför vigseln, men sedan kunde vi inte stå emot frestelsen ändå.
 "Rör inte mitt hår" sa hon och vände sin bak emot mig och lyfte upp klänningen. Jag förstod henne, frisyren var verkligen ett konstverk och jag ville verkligen inte förstöra den."

Va??? Jag förstår inte? Hur kan man beskriva håruppsättningen mer än den kvinna som han älskar mest av allt och ska gifta sig med...och om man är riktigt kär och har "busat" lite innan bröllopet, bryr man sig då om håret...då SKA det väl synas att man är kär???

Eller jag kanske bara har varit gift för länge med min Oumberlige make för att kunna se kärleken på det sättet...?!

 Foto av: http://fotografi.danrasmussen.se/.

Jag ger Peo Bengtsson bok "Mannen utan ryggrad" ett litet "Hu!"

För jag, liksom huvudrollen, är också ett stort fan av fiken och matställena på Skånegatan här i Stockholm och hans skildringar väcker många härliga minnen! Nu kan jag bara hoppas på att han skriver en till bok och har lyssnat på mina tankar och åsikter, för jag skulle mer än gärna läsa en bok av honom där han verkligen låter känslor, händelser, minnen och
begär få ta tid och plats.

Tack Victoria o Daniel för en underbar dag vid slottet!

...och den svenska Polisen! För att ni var så söta och ordnade en privat kortege längs Skeppsbron för mig och kära maken så att vi kunde komma fram till handikappläktaren vid slottet.

Man kan knappt tro att det är sant det, vi var bara och hejade på min kära svärdotter när hon var o spelade handboll i Eken Cup på Gubbängsfältet när vi efteråt blev så sugna på en sallad att vi åkte till vårt favo ställe på söder o köpte med oss en varsin.

Sen skulle vi bara hitta något ställe att äta den på o begav oss ner mot Slussen och det var då hela "hallabalunsen" drog igång.

Tänk er, er kära Pockethexa som inte är helt återställd efter sin senaste "sjukhusresa" och nu fick hon den största uppmärksamheten man kan tänka sig, så ni mig? För det var vi som blev framlotsade med polisens ledningsbuss som lots längs den avspärrade kortegvägen en

haltimme innan de nygifta skulle ta samma väg. När sens kära maken blev anvisad en privatparkering vid slottsbacken fick jag två stycken rara poliser att leda fram mig till det avspärrade området för handikappade och fick min omtalade solstol på plats innan de lämnade mig för att njuta av utsikten på första parkett!!!

Inte så tokig utflykts plats för vår lilla salladsbufe, men var var alla de andra handikappade som hade tillgång till denna fina plats, fick inte ni samma lotsning som jag för att vara med om denna historiska händelse?

Ni fick nog inte det och inte vekrar det ha varit så stor reklam för platsen heller för som en rullstolsbunden tyska sa att hon hade Googlat efter en sådan här plats men inte hittat någon information utan hamnade där av en slump. Vi läste om platsen i SvD men inte hur man skulle ta sig dit.

Men kul blev det i alla fall och var lyckliga de var brudparet och jag måste faktiskt säga att det är något alldeles speciellt att ha varit med om den här händelsen och få se allt så nära inpå, ibland är det inte så tokigt att vara handikappad...