Det var ett tag sen sist men nu har det kommit en recension av en "Hexpocket", alltså en bok som är med i min bokring eller bokklubb "Pockethexorna på utflykt". Det betyder att jag har lämnat ut en pocket med min logga av Pockethexan och beskrivning av vad man ska göra om man hittar en hexpocket liggandes ute i det fria. Läs den, skriv vad du tycker om den, maila mig och ge boken till en ny läsare eller lägg den på en allmän plats.
Boken som har blivit läst är "Vid fyrtio börjar livet" av Stefan Åberg från Andra rum förlag. Hon som har läst den heter Anni och har bloggen "Med ögon känsliga för blått". I det här fallet fick Anni boken direkt av mig och om du också vill få hem en hemlig bok till dig att läsa, skriva om och till sist ge boken till en ny läsare. Sen hoppas jag att du gör som Anni och fotar hur det såg ut där du läste din bok.
Pontus försöker ta sig vidare efter en separation där ex-frun tröttnat på ett äktenskap som gått i stå och istället funnit en ny man. Pontus blir i det närmaste besatt av att läsa och svara på kontaktannonser, något som får ta alldeles för stor plats i boken. Det är ett väldigt ältande av både hans egna och kvinnornas töntiga och tråkiga brev. En del av kvinnorna träffar han och läsaren får ta del av Malmös nöjesutbud på 90-talet.
Grannen Erika är singel och barnlös, stressad av den biologiska klockan. Hon är lite intresserad av Pontus men har inte fått något gensvar. Hennes liv består av jobb, åldrande föräldrar och festsugna väninnor. Jag känner det som att hon får för liten – eller för stor – plats i boken. Antingen borde hon fått i stort sett samma utrymme som Pontus eller så borde hon bara ha blivit en bifigur, nu är hon inte ens lagom.
Sida upp och sida ner är boken fylld av floskler, gammaldags (är man snäll kallar man dem tidstypiska?) detaljer och övertydliga formuleringar. Saker som trettioplussare kände till även på 90-talet måste förklaras som för barnungar. Ordspråk och uttryck skrivs som om de vore helt nya och obekanta för läsaren. Jag kommer på mig att skratta rått när jag läser det sjuttifjortonde ordspråket.
Detaljer som att en av Pontus nyfunna vänner bjuder på en fantasilös, om än välsmakande, middag trots att han visar sig vara kock som dessutom drivit eget – nej, lite bättre meny hade jag faktiskt förväntat mig då.
Boken präglas mest av att den innehåller väldigt många ord och hela stycken som varken ger lockande miljöbeskrivningar eller driver berättelsen framåt. Här borde någon korrekturläst manus och sagt till författaren (för att sluta med ett för boken så typiskt uttryck – fast lite modernare än 90-tal) to kill your darlings.
Av mig får boken ett HU! (=1-a) Nu återstår bara att bestämma var jag ska lägga den någonstans … det blir nog i ett väntrum.
Fotot är från mitt kök, där jag ibland satt och läste i väntan på att middagen skulle bli klar på spisen."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar