Recension av Bibliotekarien i Auschwitz

Hallå kära vänner! Nu är jag tillbaks vid knapparna igen. Det har tyvärr varit en tuff tid för mig de senaste månaderna. Jag har nämligen fått smärtskov igen och åkt tre vändor med ambulans till sjukhuset. Fast nu tänker vi inte på det utan på den här starka boken som Pockethexan Anni har läst. Det är bara att hugga in och njuta av orden..

                    ----------------------------

Recension av Bibliotekarien i Auschwitz
Antonio Iturbe
Polaris

Journalisten Antonio Iturbe har skrivit en innehållsrik och grym roman om den unga tjeckiska judinnan Dita. En berättelse byggd på sanna berättelser, mycket fakta och en del fiktion. Den unga Dita hade det ansvarsfulla och fullkomligt livsfarliga uppdraget att ta hand om åtta-tio trasiga och smutsiga böcker som förvarades undangömda i Block 31, i en experimentbarack där barn samlades i Auschwitz-Birkenau. Nattetid och vid plötsliga inspektioner måste böckerna snabbt försvinna, så Dita kommer på idén att ha stora hemliga fickor i sin klänning, stora nog att gömma böckerna utan att det syns.

Vi får följa vardagen i baracken, hur eldsjälar undervisar barnen med högläsning och berättelser. Här skapas en fristad från lägrets grymhet, en egen värld som ger barnen lite glädje och hopp. Utanför baracken sprids rädslan som gör människospillrorna till angivare; missunnsamma, avundsjuka, bittra och elaka. Man kan inte lita på någon, människans fula sidor ger sig till känna, inte bara bland nazisterna utan även bland de fängslade.

Det är svårt att ta till sig att mitt i allt detta älskar barnen boken om Nils Holgersson.

Boken är lite lång, men alltid läsvärd. Beskrivningarna av misären, lastbilarna som hämtar folk och tomheten dagen efter då askan regnar ned, Jehovas vittnen som tackar Gud för att de får servera i officerarnas matsal, Mengeles bruna ögon som ser allt, arbetet i gaskamrarna, massgravarna. Vi får inte blunda! Vi får inte glömma!

De kapitel som inte handlar om Dita är något annorlunda, aningens mer journalistisk än roman, men flyter ändå in i helheten. Jag är oerhört tacksam över att slumpen förde Iturbe och Dita samman, så att ytterligare en röst från förintelsen fått göra sig hörd. Det blir ett HI, en 5:a från mig.