Nu har jag fått in en recension från min väninna Charlotte som var med mig på Skugge &co event hos Forma Books. Det var författarträffen med Simona Ahrnstedt, Björn B Jakobsson och Sofia Hallberg. Efter buffébordet, författarnas föreläsningar fick vi en varsin goodiebag med författarnas senaste böcker.
Hon läste alltså Sofia Hallbergs bok "Mina fräknar" som handlar om Karin som bor med sin fästman i en lägenhet i Vasastan i Stockholm. När hon sitter och tänker över sitt liv, börjar hon fundera över sina fräknar hon har över hela sin kropp. efter ett tag tycker hon sig se fräknar som liknar bokstäver och de bildar ord som måste betyda något. Det här är upptakten till boken.
Läs Charlottes rec. av boken och vad hon tycker om den.
-"Liksom många andra kvinnor har även Karin haft tydliga idéer på hur hennes liv kommer se ut när hon blir en medelålders kvinna. Drömmen var att hon skulle byggt upp en bra karriär, bo i en villa lite utanför huvudstaden, tillsammans med hennes barn och hennes man som dessutom skulle vara hennes bästa vän.
Nu har Karin blivit 40 år och hon inser att hennes liv är ett helt annat liv än det hon föreställt sig. Trots att Karin inte behöver oroa sig över pengar och hon bor i en attraktiv lägenhet mitt i stan så är Karin inte nöjd. Karriären hon hoppas på har hon inte fått ännu, det jobb hon ibland har är enbart korta uppdrag hos Manpower och fästmannen hon lever med sen universitetsstudierna är ofta på olika utomlandsaffärsresor och barn och vänner lyser med sin frånvaro.
Man får följa Karin som lever nästintill ett liv i ensamhet, man får läsa hennes tankar och de få sakerna som sker i hennes liv blir stora händelser.
Boken är som en dagbok, en bok som kanske många skulle kunna känna igen sig lite i, men som få skulle prata om.
När spänningen tar fart så dalnar den tyvärr lika snabbt, man vill läsa mer, man vill veta mer men det blir aldrig så. Många tankar och många drömmar och ibland är det svårt att förstå om det är en dröm eller om det är om Karins liv man läser om. Kapitlerna är korta och texten lättläst, språket är enkelt men när det kommer till de intima situationer ändras ordvalen till lite grövre och man stannar upp i texten o blir lite fundersam varför tonen ändras just vid dessa situationer.
En helt okej bok att skumma igenom men den går inte upp till toppbetyg den får ett "Hm!?" i Pockethexornas 5 gradiga skala."
//Charlotte//
Visar inlägg med etikett författare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett författare. Visa alla inlägg
lördag 20 oktober 2012
fredag 31 augusti 2012
Här ska Bokbloggspratas om Illdåd
Författaren till boken Illdåd är Thomas Erikson och det här är hans andra bok om beteendevetaren Alex King. På författarträffen jag var på när han kom ut med sin första bok "Bländverk" berättade han att han ville hedrar sin son med att döpa sin karaktär till samma namn som sonen och efternamnet King tog han från sin stora idol författaren Steven King.
I den här den andra delen börjar boken med att en ung tjej blir våldtagen av fyra killar på en efterfest under Lucianatten. Polisen vet inte hur de ska tolka hennes beskrivning av nattens händels er så de lånar in personvetaren King som få göra en analys av hennes redogörelse. Alex King går verkligen in för att hjälpa henne genom rättegången och alla de fördomar män har mot bla. yngre kvinnors klädsel och hur det påverkar utgången av rättegången.
Jag kan verkligen rekommendera Thomas Eriksons bok "Illdåd" för det är inte bara en deckare utan det är en tankvärd tolkning av vad som händer i våra domstolar och hur vi låter fördomar styra när det borde vara fakta och bevisning som har det verkliga avgörandet.

Har du inte läst Thomas Erikson då kan jag verkligen rekommendera båda hans böcker "Bländverk" och "Illdåd". HÄR kan du läsa min recension av hans första bok och där finns även länken till författarträffen på förlaget Forma Books som jag var med på.
Etiketter:
Alex,
Facebook,
Forma Books,
författare,
Illdåd,
Steven King,
Thomas Erikson
tisdag 26 april 2011
Läs en klassiker o få ett gott skratt...
...som sätter sig i halsen. För så var det när jag läste feminist(!?) 80-tals klassikern "En hondjävuls liv och lustar".

Ja ni vet "Törnfåglarna" och "Grottbjörnens folk" inte något som var feministiskt för det hade jag nog av ändå, att strida för kvinnosaken alltså. För eftersom jag både var ishockey och fotbollsspelare, gick tekniskt gymnasium och sommarjobbade i en verkstad så hade jag nog med den praktiska feminismen som att det ska vara självklart att tjejer skulle också få spela ishockey och inte nödvändigt vis bara på tiderna när inga andra ville vara i ishallen som vardagar mellan 21.00-22.00 eller söndagar 8.00-9.00.



Det hela började med att jag fick boken av Massolitförlag som har nyutgivning av den gamla boken som alltså var en riktig hit på 1980-talet men då var jag mitt uppe i min tonårsrevolt och hade inte tid med att läsa sådant som var seriöst och berörde, utan det skulle handla om kärlek med stort K om jag skulle läsa något.
Ja ni vet "Törnfåglarna" och "Grottbjörnens folk" inte något som var feministiskt för det hade jag nog av ändå, att strida för kvinnosaken alltså. För eftersom jag både var ishockey och fotbollsspelare, gick tekniskt gymnasium och sommarjobbade i en verkstad så hade jag nog med den praktiska feminismen som att det ska vara självklart att tjejer skulle också få spela ishockey och inte nödvändigt vis bara på tiderna när inga andra ville vara i ishallen som vardagar mellan 21.00-22.00 eller söndagar 8.00-9.00.

Nu till boken igen, har ni läst den och i så fall när, nu eller på 80-talet?
Vad tycker ni, bra/dålig?
Tycker du den är feministisk?
När jag fick boken blev jag jätteglad och tänkte -"Åh, äntligen nu ska jag läsa den här feminsmikonen eftersom jag inte gjorde det då" och jag börjar läsa om den stora kraftfulla opraktiska kvinnan som inte är så vacker men bor i ett lagom stort medelklass hus med man och deras två barn, en flicka och en pojke .
Allt verkar vara
som det ska tills maken kommer med den lilla nyheten att han har en ny älskarinna som inte är stor, ful och klumpig eller har barn som stör utan bor i en vacker fyr med milsvidd utsikt, har betjänter och lever på lax och champagne som har hon tjänat ihop till själv för hon är en framgångsrik författarinna av litteratur för kvinnor som vill läsa om kärleken med stort K.

Ruth förstår ingenting, varför duger inte hennes värld för den som hon tror är hennes stora kärlek, maken och varför inte är han nöjd med henne och deras liv fast hon är lite klumpig ibland och inte är så ljuv som hon i fyren. När hennes make en dag förklarar allt för henne varför hon inte är tillräckligt bra och varför han inte kan stanna hos henne och barnen och varför de inte behöver ett lagom stort hus eller behöver ett väl tilltaget underhåll så att hon kan fortsätta att vara hemma med barnen som tidigare var det vikigaste för dem och allt det beror bara på att hon är en hondjävul!
Nu kan Ruth pusta ut för har hon fått det förklarat för sig hon är en hondjävul och om man är en sådan så behöver man inte ha några hämningar så nu sätter hondjävulen Ruth igång!
Efter att hon har hittat sig själv så passad hon på att ha bränna ner deras hus med marsvinet i, haft sex med ortens uteliggare, lämnat bort barnen så är det bara början på hennes odyssé där hon ska ändra på verkligheten så att hon passar in i den eller tvärt om, hon gör om
sig själv så att hon passar in i verkligheten. Och hur gör man nu det? Jo så klart med kirurgi! Det är här som det skämtsamma fastnar i halsen för om man som jag har varit med om många, långa, svåra och smärtsamma operationer så vet man att man kan inte göra det utan att behöva mängder med smärtlindring och den ställer om våra hjärnor så att vi inte längre är den vi tror att vi är och det är inte kul. Därför tycker inte jag att det här är en bra bok, fast första halva är både kul och påhittig så kan jag inte smälta att lösningen på livet är att göra så stora operationer att man frivilligt får leva på så höga doser morfin preparat att man blir personlighetsförändrad. I stället för att vara nöjd med hur man ser ut så går boken ut på att man kan operera om sig till sitt ideal bara man står ut med smärtan och har tillräckligt med pengar och vart det feministiska är i det här, det undrar jag?

Jag får väl helt enkelt läsa författarinnans självbiografi Fay Weldon "Auto da Fay" eller se filmen "She devil" för att se om det finns någon lösning där eller har ni den?
Etiketter:
80-tal,
Fay Weldon,
feminism,
författare,
hondjävul,
ikon,
kärlek
söndag 10 april 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)