Recension av Midnattsrosen

Nu har Pockethexan Malin recenserat Lucinda Rileys roman "Midnattsrosen" som är hennes första bok på svenska. Det är Bazar förlag som ger ut hennes bok. Om du vill lära känna Malin lite mer kan du gå in på hennes Facebooksida HÄR  eller så kan du läsa en av hennes tidigare recensioner här eller här hos Pockethexorna. 
Malin är en flitig recensent och har varit med länge här på bloggen. Om du söker på Malin i så kommer de upp och du får massor av tips på bra böcker att läsa och njuta av eller så får du varningar på böcker du ska hålla dig borta från. 

"-Efter att ha slagit igen den 587 sidor långa romanen "Midnattsrosen" sitter jag här med ett leende på läpparna, så tillfredsställd av att ha läst en mycket vacker men tragisk kärlekshistoria. Jag kan bara konstatera att jag funnit en ny favoritförfattare: den irländska Lucinda Riley (född 1971). 

Författarens berättarteknik är enkel och rak men den värme och omsorgsfullt målande beskrivningen av både områden och karaktärer väcker läslustan och nyfikenheten inom mig. Oavsett om Riley skriver ingående om rikemansfolkets inställningar och uppfostran i Englands 1900-tal eller kändisvärldens med- och motgångar under senaste årtiondet gör hon ett påläst kunskapsmässigt intryck. Att denna omvälvande känsloladdade bok kommer att bli filmatiserad i framtiden tvekar jag inte det minsta på. 

Handlingen utspelar sig mestadels i England men även i Indiens varma landområden. De olika kulturerna och sederna skapar intriger, missförstånd och förhinder men Riley påvisar även likheten människor emellan, oavsett var de hör hemma. 

När bokens huvudperson, (indiska Anahita) dör vid 100 års ålder, efterlämnar hon ett långt brev med detaljerad information om sin uppväxt och sitt, milt sagt, omvälvande leverne. Brevet är skrivet under flera år och adresserad till den son som hon födde i England. Han dödsförklarades vid tre års ålder men Anahita vägrade tro på det, trots dödsattest av ortens läkare. Hennes intuition och själ sa henne att han levde, saknaden och längtan efter sonen följde henne till hennes sista andetag. Barnbarnet Ari fascineras av brevet och beslutar sig för att åka till herrgården Astbury i England, där sonen sist sågs vid liv. 

På herrgården pågår en stor filminspelning där den kända vackra amerikanskan, Rebecca Bradley, spelar huvudrollen som aristokrat under 1920-talet. Under några omtumlande dagar befinner hon sig plötsligt involverad i de hemligheter som godset och släkten Astbury bär på. Tillsammans med Ari försöker hon få reda på vad som egentligen hände för nästan ett sekel sen. 

Det är en otroligt fängslande, färgsprakande roman, uppdelat i två olika men ändå sammanstrålande berättelser. Ju längre in i boken man kommer ju mer ser man hur nutiden och det förflutna smälter samman i handlingarna. 

Det är 1900-talets Donald kontra 2000-talets Anthony, två ogifta arvtagare till godset Astbury. Det är Violet och Rebecca, vackra rika amerikanskor och det är det indiska släktskapet mellan Anahita och barnbarnet Ari. 

Värme, vänskap och kärlek. 

Hunger, missförstånd och sorg

Allt samlat i en fantastisk skildring av skillnaden mellan rik och fattig, mellan då och nu. 

Jag är helt betagen av den romantik och den kärlek som flödar i denna bladvändare. Ett starkt Hi! i betyg eller en stark fyra i betyg om du föredrar den graderingen".