...eftersom det är Internationella kvinnodagen idag 8 mars!
Eller så kanske man först och främst tänker på de medsystrar i världen som inte har det så bra som vi och om du vill göra något för att bidra till en förändring kan du ju gå in på Amnesty-s hemsida och skänka en peng till deras rättvisekamp!
Men jag tänker nog på min kvinnliga släkting som precis har gått bort. Visst var hon 82 år men fram till i höstas hon var en sådan där dam som höll på med ALLT och som var aktiv in i det sista. När jag pratade med henne i november och jag ville att hon skulle åka in till sjukhuset för att kontrollera varför hon inte kunde äta så sa hon: -"Nej men jag hinner inte idag, för nu ska jag till förskolan och läsa för barnen det gör jag alltid på torsdagar och så har jag inte sålt alla lotterna till Hembygdsföreningens lotteri och i morgon ska jag köra in maken till hans fotvård och till helgen ska jag baka klart bullarna som ska vara till..."
STOPP! Skriker jag till slut i telefonen -"nu lägger du ifrån luren och så beställer du en taxi upp till sjukhuset till dig själv, låt telefon nr. ligga framme så att gubben kan ringa efter en själv i morgon, jag köper dina lotter som är kvar och dagisfröknarna får läsa idag för nu måste du tänka på dig själv!" Men inte då!
Det slutade med att min kära make två veckor senare fick köra de 10 milen hem till henne och sen de 5 milen till sjukhuset för att hon skulle kunna läggas in. Och blev hon kvar där i 2 månader för det var en elakartad tumör hon hade i magen.
Men jag tänker nog på min kvinnliga släkting som precis har gått bort. Visst var hon 82 år men fram till i höstas hon var en sådan där dam som höll på med ALLT och som var aktiv in i det sista. När jag pratade med henne i november och jag ville att hon skulle åka in till sjukhuset för att kontrollera varför hon inte kunde äta så sa hon: -"Nej men jag hinner inte idag, för nu ska jag till förskolan och läsa för barnen det gör jag alltid på torsdagar och så har jag inte sålt alla lotterna till Hembygdsföreningens lotteri och i morgon ska jag köra in maken till hans fotvård och till helgen ska jag baka klart bullarna som ska vara till..."
STOPP! Skriker jag till slut i telefonen -"nu lägger du ifrån luren och så beställer du en taxi upp till sjukhuset till dig själv, låt telefon nr. ligga framme så att gubben kan ringa efter en själv i morgon, jag köper dina lotter som är kvar och dagisfröknarna får läsa idag för nu måste du tänka på dig själv!" Men inte då!
Det slutade med att min kära make två veckor senare fick köra de 10 milen hem till henne och sen de 5 milen till sjukhuset för att hon skulle kunna läggas in. Och blev hon kvar där i 2 månader för det var en elakartad tumör hon hade i magen.
Hon var en så glad och positiv människa att jag inte vill avsluta så 
här utan i stället med ett boktips från hennes favorit författarinna och även klasskamrat; Marianne Fredriksson!
här utan i stället med ett boktips från hennes favorit författarinna och även klasskamrat; Marianne Fredriksson!Min släkting har ett signerat exemplar av Mariannes bok "Anna, Hanna och Johanna" och när jag födde min dotter fick jag också ett exemplar av boken, dock osignerad.
Den handlar om tre generationer kvinnor som växer upp under olika tidsperioder och med olika synsätt på kvinnas ställning. Mormodern Hanna föds i Dalsland på 1870 och får till stor del själv ordna med försörjningen av dottern Johanna som växer upp i industrialiseringens Göteborg. När sen barnbarnet Anna i slutet av 1900-talet vill sammanställa tre generationer kvinnors liv i en bok upptäcker hon många hemligheter som gör att hon förstår sina äldre släktingar. Som när Hanna under slutet av 1800-talet endast 12 år gammal blev våldtagen och det var hon som blev kallad hora. Känns det här igen?
Det är ändå väldigt bra att det finns en kvinnodag, för vi får aldrig sluta kämpa förrän det är ett helt rättvist samhälle vi ALLA lever i!
