Recension av boken K
av
Katarina Frostenson
från
Nu är det Pockethexan Anni som har läst och recenserat den här boken. Om ni tittar på bakgrunden till hennes illustration av boken ser ni att den är full av vackra glasbitar som är gjorda i fusion teknik. Jag har gått flera kurser hos henne och de är så roliga och man gör själv så fina saker. Om ni får möjlighet att gå en sådan här kurs, gör det!
Det har stått mycket om författaren Katarina Frostenson men det har stått ännu mer om hennes make Jean-Claude Arnault och sexskandalerna i Svenska akademien. Nu ska det bli spännande att få läsa vad Anni tycker om den här boken.
__________________
-"Recension av Katarina Frostensons bok K
Jag har nog aldrig antecknat så mycket som när jag läste Katarina Frostensons klagosång K, om tiden november 2017 till maj 2018. Bitvis var jag kräkfärdig, bitvis uttråkad, bitvis fascinerad av ett fantastiskt språk.
Man kan kalla boken många saker; Skriet från landsflykten, En dåres försvarstal, Stand by Your Man, Kärleken är blind.
Heliga Katarina står på en ouppnåelig piedestal högt över oss andra, oavsett om vi är vanliga svenskar, akademiledamöter, journalister eller förhatliga #metoo-medlöperskor. Vi som inte förstår hennes storlek, vi som är anonyma angivare, bleka halvskalliga gossepojkar, ett blodtörstigt folk. Hon anser att svensken i gemen är en negation och vill fyra av jaktgevär mot skocken. Värst är gallan hon spyr mot Sara Danius; en sparsam mus, en sipp furstinna, så ädel i snörd krinolin. Allt som har med Sveden (som hon skriver istället för Sverige) att göra är förhatligt, liksom allt som börjar på S: SA, SS, SD (Svenska Akademin, Ständiga Sekreteraren, Sara Danius).
På en än högre piedestal står Mannen, hennes älssskade (ja, jag tänker Gollum varje gång), Han som aldrig gjort en annan människa något ont fast han ”inte alltid varit sedesam”. De dricker vin och slingrar sig i svettiga lakan i sina parisiska gömställen, knaprar ångestdämpande piller och får uppdateringar från hemlandet av Riddare H (jo, det förstår vi ju vem det är).
Boken är en sanslös röra av citat, ordkedjor, bibliska liknelser, förnedring, upphöjelse, ångest och vrede. Katarina binder samman de korta kapitlen som en svamlande ordkedja, som en lek där det sista ordet i stycket innan bestämmer vad nästa stycke ska handla om. Hoppsan, gick det att få med ett citat från en av alla förnäma författare och Fina Personer som Katarina träffat, ja rent av är vän med? Det är dikter, biobesök, konstutställningar och slingrande tankegångar som endast får sin struktur av att den aktuella dagens datum inleder varje grupp av kapitel. Mycket känns som efterkonstruktioner, för inte tror jag att hon sitter och tänker på citat på en parkbänk vid Seine.
Som i en liten bisats förstår Katarina att hon visst missat att meddela att hon är delägare i ett handelsbolag – men ojdå, kan det verkligen vara så farligt? Hon har gubevars inte tjänat något på detta? Att folk inte kan förstå det? Det är nog bara för att de inte prisats lika mycket som hon …
Ja, vad ger jag då denna mycket speciella bok för betyg? Det kanske blir lättare när jag också läst Klubben, men jag är glad att jag läste denna först för då kan jag i alla fall ge den ett litet hu (2-a). Har en känsla av att jag skulle ge den ett avgrundsdjupt HU (1-a)om jag läst Klubben först, som den oförstående, sippa, blodtörstiga och icke prisbelönta lilla dumma svenska jag är".
