Jag fick en passning av min käre "Oumberlige" make om vad jag tycker om lättklädda damer i kalendrar och en fråga om vad som hände när jag skulle ansvarig för inköpen på mitt bygge på 80-talet och nu har jag även fått några förfrågningar av mina medsystrar om vad som verkligen hände. Här kommer nu den verkliga historien om pinupalmanackorna när Pockethexana var byggchef på 80-talet och med foton från tiden...
Ni vet nog hur det är, man när lite yngre än alla andra, är av det "andra könet" som är i stor minoritet på arbetsplatsen alltså 1 på 250 st, men man trivs med det man gör och det ansvaret man har tills det kommer en sådan där "glassare". Ni vet en sådan där lite äldre man som tycker att han vet allt om allt och inte kan förstå varför de äldre männen med skägg inte är chef över "den lilla snärtan" och kan inte alls förstå att det är henne han ska träffa när det är dags för det årliga "smörandet" före jul när det är dags att dela ut företagspresenter för att vara säker på att man får vara med när det är dags för nya inköps förhandlingar till nästa år.
Med säker min och ryggdunkande kliver han flinande (ursäkta, leende) runt på byggkontoret och delar ut nästa års almanackor med företagsloggan ovanför de lättklädda damerna (hm,tjejer i hans egen dotters ålder) samtidigt som han kommenterar deras olika "behag". Han har inte en tanke på att höra sig för om det är rätt att dela ut dem nu när det har kommit nya direktiv på att man ska ha det jämställt på arbetsplatser och att man inte får ha kränkande eller stötade affischering.
När han sen med ett nöjt leende kikar runt bland männen för att se vem av dem som han ska fortsätta prata med inför de n
ya förhandlingarna och kan han inte förstå varför de ler så glatt mot honom och inte gör några ansattser för att inleda snacket. De fortsätter bara att le för de vet vad den "oskyldige" säljaren har att vänta, hon, hon den där som han bara med en avklädande blick hade noterat på vägen in på kontoret. De ler för de vet vad han har att vänta och de ler för att de vet vad hon kommer att säga om de "jävla porrbilderna som de får ha hemma hos morsan i stället för här på jobbet", för de har själva varit med om det, men det har inte den "oskyldige stackars" nästan 2m långe mannen med det lilla företaget som så gärna vill ha det här avtalet.
ya förhandlingarna och kan han inte förstå varför de ler så glatt mot honom och inte gör några ansattser för att inleda snacket. De fortsätter bara att le för de vet vad den "oskyldige" säljaren har att vänta, hon, hon den där som han bara med en avklädande blick hade noterat på vägen in på kontoret. De ler för de vet vad han har att vänta och de ler för att de vet vad hon kommer att säga om de "jävla porrbilderna som de får ha hemma hos morsan i stället för här på jobbet", för de har själva varit med om det, men det har inte den "oskyldige stackars" nästan 2m långe mannen med det lilla företaget som så gärna vill ha det här avtalet.Det slutar med att den "stackars" försäljaren rusar runt bland männen och rycker almanackorna ur händerna på de leende arbetskamraterna till den "lilla snärtan" medans han med darrande stämma säger:
-"Vi,vi har dom faktiskt med segelbåtar också...."
Sen hörs det ett rungande skratt från de nöjda arbetskamraterna och så ropar de efter den utrusande "glassiga" yuppieförsäljaren:
-"Du ser, man ska aldrig utmana en gravid kvinna!!!"
