Recension av Thule

Den här gången är det min make Peter som har läst och recenserat vikingaboken Thule av Anders Amneus på Catoblepas förlag. Vikingar har alltid varit ett favoritämne i det Olofssonska hemmet. Där vår äldsta son redan som fyraåring ville att vi stannade vi alla runstenar som vi åkte förbi. Nu får vi turas om att läsa om vikingarna i stället och först ut är alltså maken.                                                                                       

                                  

-"Tänker fortsätt på samma linje som jag angav i mitt förra inlägg, att vara positiv och hålla mig till sådant som gör mig glad. En av favoritsysselsättningarna i mitt liv är att äta frukost i lugn och ro och läsa en bra bok. Sedan tycker jag mycket om att hångla med min Fru Gitte Olofsson också, men det ska jag inte gå närmare inpå eftersom jag ska försöka få ihop en seriös bokrecension här.

För första gången på flera år så har vi haft vår Husbil avställd under vintern, men nu är den snart på rull igen så jag smyger ned till parkeringen och sätter på värmen kopplar in gasen och kokar tee, mackor tog jag med inifrån och självklart en god bok som jag börjat läsa och nu läst klart efter en 2 timmars frukost.

Ja, jag vet att linneduken är skrynklig, men efter en vinter i en Husbil hopknölad i ett skåp med en massa badlakan så blir allt inte så slätt. Strykjärn i Husbil.........ja, jag vet det förekommer, men människor som stryker på semestern har inget sexliv......ja, jag vet, det bygger på min egen högst ovetenskapliga forskning.

Ja, vad har jag läst den här gången då? Jo, en fantastisk berättelse av Anders Amnéus utgiven av Catoblepas förlag

Thule är berättelsen om den unge Trase Orm. Som litet barn hittas han ensam i en by där pesten dragit fram. Vem han är, är det ingen som vet. Han växer upp i en fosterfamilj, men händelser som han inte verkar råda över för honom snar därifrån och vidare på långväga resor till okända länder.

Boken beskrivs på framsidan som "Fantasy med doft av vikingatid"......fast jag skulle snarare säga att det känns verkligen som vikingatid med en anstrykning av Fantasy. Jag är normalt ingen anhängare av Fantasyböcker, men i detta fall tänker jag göra ett undantag, de små inslag som kan betecknas vara just "Fantasy" ger bokens berättelse bara en extra krydda utan att just förstöra känslan av att vara på riktigt, för när jag läser boken är jag verkligen "med" Trase på hans äventyr och även med de andra färgstarka och levande människor/varelser som som rör sig i hans värld.

Så som alltid när Oumberlige Peter gillar något, köp den, låna den eller i värsta fall sno den, bara du läser den.

Thule är en berättelse om rå makt, liderlig kättja och blodfläckat stål, men också en berättelse om magiska världar, heder och kärlek. Som sagt många timmars mustig läsning alltså!

Nya recensionsexenplar

Nu har det trillat in två böcker till som jag eller någon av de andra Med-hexornar ska skriva om eftr de har läst dem. Den ena boken vill nog min kära make läsa för det är ett ämne som berör honom. Det är Norstedts förlag bok "Hemmet" av Mats Strandberg.

-Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.

På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.

Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.

__________________

Den andra boken som också ska recenseras är Mariette Lindsteins bok "Sektens barn" från Forum förlag. Det här är också en bok som min kära make vill läsa för han har både läst och recenserat de två tidigare böckerna i serien och varit väldigt nöjda med dem. 

-Femton år har gått sedan Sofia flydde sekten på Dimön. Sektledaren Franz Oswald har inte synts till sedan dess, men när en skoningslös storm sveper över Sverige kliver han ut ur skuggorna. Han är redo att ta sin sekt ut i världen och blir med sitt nya miljömedvetande mer populär än någonsin. 

Men bakom fasaden utövar han en grym och manipulativ tyranni som inte minst drabbar sektens barn. Två av dem är sönerna Thor och Vic som uppfostras enligt sektens teser till att bli trofasta soldater i faderns tjänst. Men ju äldre Thor blir, desto mer växer tvivlen. Vem är egentligen Franz Oswald? Och hur långt är han beredd att gå för att behålla sin makt? 

Sofia driver numera ett härbärge för unga människor som flytt från sekter, men det totalförstörs av stormen. Samtidigt kämpar hon mot vetskapen om att Franz Oswald kan vara far till hennes dotter, Julia. Hon har lovat sig själv att aldrig mer ha någon kontakt med honom, men det visar sig vara svårare än hon trott. Franz Oswald använder all sin list för att nästla sig in i hennes liv och plötsligt befinner hon sig återigen i sektledarens grepp. Men den här gången är det inte bara henne han vill komma åt – utan också hennes dotter. 

Sektens barn är den dramatiska upplösningen på serien om sekten ViaTerra, där makt, manipulation och våld är en del av vardagen. 

Hjärtlig läsning på Alla hjärtans dag

Vad vill man helst läsa en sådan här dag?

 

Jag älskar dig

och en tillhörande kärleksdikt på den lilla handgjorda glasnallen

 du fick av din stora kärlek idag? 

 

 

Eller en bok i Romeo och Julia anda av en engenutgivande författare

som t.ex "Antonis o Pia" av Dimitrios Solarides på Vulkan?

 

 

Eller är det en riktig klassisk kärleksroman som man vill läsa som

t.ex. "Svindlande höjder" av Emeli Brontë?

 

Eller är du som jag och blir mest rörd över att få en sådan här lite lapp

på skåpsluckan till din tekoppar en helt vanlig regnig torsdagsmorgon?

Han KAN faktiskt vara lite gullig ibland också, han den där

Oumberligating Peter som jag e gift med, för han kom faktiskt

 också med den söta glasnallen till mig idag...

Vem vill inte läsa en bok som börjar så här...

"En gång låg jag med Jon Bon Jovi utan att veta om att det var han" berättade Katarina.
 "Va?"
"Jag träffade honom på Café Opera och han började prata med mig. Tydligen hade han spelat i Stockholm samma kväll och jag visste inte vilket band han pratade om."
 "Jag tror dig inte" sa jag.
 "Men det är sant! Jag hade aldrig hört talas om dem. Jon Bon gillade det."
 "Så jag är buksvåger med Bon Jovi?"
Katarina rycker på axlarna.
 "Jo, men hur många tror du inte är det?"

Och så var det ju förstås.
....................................................

Det här är inledningen på Peo Bengtssons bok "Mannen utan ryggrad" som kommer ut i morgon den 12 sep. och det är Norlén&Slottner förlag som ger ut den och HÄR är länken till Peos blogg om du vill veta mer om författaren.

Okej ska jag vara helt ärlig så är det här kapitel 14, men de är så korta att det kändes som att det var i inledningen.
Det var verkligen så, att när jag läste vad boken handlar om blev jag verkligen förtjust och tänkte aha, nu ska jag få reda på vad män tycker och känner när de är riktigt, riktigt kära. För så här beskriver Peo sin bok:

-"Vissa kärlekar måste ta större plats än andra i ditt liv.

Du kan inte veta på förhand vilka de är, men du kan vara säker på att du förstår när det händer. Kärleken som tränger undan allt annat; dina naturliga instinkter, det du tidigare vetat och trott på, alla dina övertygelser."

-"Det här är berättelsen om den fullständigt utplånande kärleken, som när en tyfon drar fram och lämnar ruiner efter sig."

Fast alltid när det är män så räcker det inte att bara skriva om kärleken till en person det måste vara något mer som bilar, sport, fågelskådning eller som i det här fallet, musik.
Även om han nu vill uttrycka den helt "den fullständigt utplånade kärleken" så tycker jag tyvärr att han ändå inte lyckas få med hela känslan, för han som författare blir nästan som sin rollfigur, ryggradslös. De korta kapitlen bidrar nämligen till att när han börjar skrapa på de verkliga känslorna, hastar han bara över dem och skyndar vidare till nästa istället för att låta dem sjuka in helt och ända ned på djupet.
 
Som tex. när han följer med sin stora kärlek Katarina ut på landet till hennes pappa som han aldrig tidigare har träffat. De ska de bo i tillsamma i svärfaderns hus. Den första kvällen tillsammans blir väldigt "blöt" och det sjungs en mängd snapsvisor...och att svärfar sedan snarkar väldigt högt när han sover. Det är alltså allt vi får reda på om hennes far och när de till nästa dags middag börjar dricka snaps igen, börjar far och dotter bråka och skrika. Vad gör han då, mannen utan ryggrad? Jo han går och diskar...Jag har själv lust att börja skrika för jag vill ju veta vad de bråkar OM! Borde inte han också vara nyfiken och försöka medla? Nejdå, de tar tåget hem och så är det ett nytt kapitel.

Jag hade önskat mig att även om nu inte huvudrollen kan vara stark och ta tag i problem så hade jag hoppats att författaren kunde ha förklarat varför han inte klarar av att gå i mellan när hans största kärlek någonsin är olycklig och bråkar med sin far och så hade jag hoppats på att kunna få en bakgrundsberättelse till vad som har hänt mellan far och dotter. Vips så tar de tåget hem i tystnad.

Tyvärr är det många sådan här saker som bara hastas över när det borde få ta tid, även de romantiska delarna de om några ska få ta plats och bre ut sig. Istället så beskriver han den absolut mest romantiska stunden i sitt liv, på det här korthuggna sättet och det är inför sitt bröllop med sin verkliga kärleken i livet:

-"Vi hade tvekat båda två,nervösa inför vigseln, men sedan kunde vi inte stå emot frestelsen ändå.
 "Rör inte mitt hår" sa hon och vände sin bak emot mig och lyfte upp klänningen. Jag förstod henne, frisyren var verkligen ett konstverk och jag ville verkligen inte förstöra den."

Va??? Jag förstår inte? Hur kan man beskriva håruppsättningen mer än den kvinna som han älskar mest av allt och ska gifta sig med...och om man är riktigt kär och har "busat" lite innan bröllopet, bryr man sig då om håret...då SKA det väl synas att man är kär???

Eller jag kanske bara har varit gift för länge med min Oumberlige make för att kunna se kärleken på det sättet...?!

 Foto av: http://fotografi.danrasmussen.se/.

Jag ger Peo Bengtsson bok "Mannen utan ryggrad" ett litet "Hu!"

För jag, liksom huvudrollen, är också ett stort fan av fiken och matställena på Skånegatan här i Stockholm och hans skildringar väcker många härliga minnen! Nu kan jag bara hoppas på att han skriver en till bok och har lyssnat på mina tankar och åsikter, för jag skulle mer än gärna läsa en bok av honom där han verkligen låter känslor, händelser, minnen och
begär få ta tid och plats.