Man säger ju att "guds vägar är outgrundliga" men här är det Pockethexornas böckers vägar som är outgrundliga, för så här gick det till när en "hexpocket" hamnade i Sala Silvergruva.Jag hade som vanligt satt in en artikel om det fanns någon som var intresserad att vara med i min bokring, alltså att få hem en pocket till sig att läsa för att sen lämna den vidare till en ny läsare och det var just så som Siv i Avesta gjorde. När hon var klar med den tog hon med den till Stockholms central och lämnade den där på en bänk. Men det är här som mysteriet börjar hur den sen hamnade i Sala vet vi inte så du som hittade John Irvings "Cirkusens son" den 4 maj i år på en bänk vid rulltrappan som går upp till City Terminlen vid utgångarna mot Arlanda Expressen och spår 1-7.
Det här hade Siv att berätta om John Irvings "Cirkusens son":
-"Hej igen.
Det var en tjock bok med mycket text, lite för mycket för min smak. Mycket personliga karaktärstyper skrivs det om. Ibland blandade jag ihop figurerna, speciellt då det fanns sidor där det inte hände så mycket utan var mera beskrivningar på deras intressen som var så ingående beskrivet. Så ett litet "Hu" blir det.
Jag har en blogg sivansdagbok men det var intressant och lite hemlighetsfullt att lämna boken. Jag tittade mig om så att ingen skulle springa efter eller ropa på mig för att jag hade "glömt" boken. :)
Ha det så bra. Siv"
Men det var först när jag fick mailet ifrån Anna-Lena som hela den här historien om hur hexpocketen kunde ta sig ifrån Stockholms C till en gruva i Västmanland uppdagades.
-"Hej Pockethexan! Jag hade lyckan hitta en av dina böcker - John Irvings Cirkusens son. Det var på Sala Silvergruvas värdshus, där den låg på buffébordet i somras när min man och jag passade på att slinka in där på en fika. Eftersom jag har läst om pockethexan tidigare, visste jag precis vad det var vi hittade och vad du kräver av oss.
Min man började läsa, men han gav upp
efter ett tag. När jag själv gav mig i kast med boken förstår jag vilket problem han fick. Man måste ha tålamod med den här boken. Den röda tråden är inte så självklar och det är flera tidsperspektiv som blandas. Det är inte självklart vem som är huvudperson. Och Irving har fallit för frestelsen att hålla föreläsningar i olika ämnen som han förmodligen själv är imponerad av att han kunnat sätta sig in i.
Jag använde boken som kvällslektyr, till att läsa en kort stund innan jag somnar. Stunden får inte bli för lång för då får jag problem med insomnandet. Till det var den perfekt - oftast korta, anekdotiska avsnitt som först så småningom visade sig ha ett samband med varandra. Nu när det gått några dagar sedan jag läste ut boken märker jag att personerna och atmosfären finns kvar hos mig. Och jag känner mig väldigt nöjd med att
äntligen ha fått svar på romanens titel. Vem är egentligen cirkusens son, något som avslöjas först på sista sidan.
-"Hej igen.
Det var en tjock bok med mycket text, lite för mycket för min smak. Mycket personliga karaktärstyper skrivs det om. Ibland blandade jag ihop figurerna, speciellt då det fanns sidor där det inte hände så mycket utan var mera beskrivningar på deras intressen som var så ingående beskrivet. Så ett litet "Hu" blir det.
Jag har en blogg sivansdagbok men det var intressant och lite hemlighetsfullt att lämna boken. Jag tittade mig om så att ingen skulle springa efter eller ropa på mig för att jag hade "glömt" boken. :)
Ha det så bra. Siv"
Men det var först när jag fick mailet ifrån Anna-Lena som hela den här historien om hur hexpocketen kunde ta sig ifrån Stockholms C till en gruva i Västmanland uppdagades.
-"Hej Pockethexan! Jag hade lyckan hitta en av dina böcker - John Irvings Cirkusens son. Det var på Sala Silvergruvas värdshus, där den låg på buffébordet i somras när min man och jag passade på att slinka in där på en fika. Eftersom jag har läst om pockethexan tidigare, visste jag precis vad det var vi hittade och vad du kräver av oss.
Min man började läsa, men han gav upp
efter ett tag. När jag själv gav mig i kast med boken förstår jag vilket problem han fick. Man måste ha tålamod med den här boken. Den röda tråden är inte så självklar och det är flera tidsperspektiv som blandas. Det är inte självklart vem som är huvudperson. Och Irving har fallit för frestelsen att hålla föreläsningar i olika ämnen som han förmodligen själv är imponerad av att han kunnat sätta sig in i.Jag använde boken som kvällslektyr, till att läsa en kort stund innan jag somnar. Stunden får inte bli för lång för då får jag problem med insomnandet. Till det var den perfekt - oftast korta, anekdotiska avsnitt som först så småningom visade sig ha ett samband med varandra. Nu när det gått några dagar sedan jag läste ut boken märker jag att personerna och atmosfären finns kvar hos mig. Och jag känner mig väldigt nöjd med att
äntligen ha fått svar på romanens titel. Vem är egentligen cirkusens son, något som avslöjas först på sista sidan.
Foto lånat av Foje64
Med John Irvings tidigare, absurda författarskap i minnet var den här boken mer tungfotad. Men det absurda finns i t ex persongalleriet. Någon jag gärna skulle ha önskat mer om är amerikanska Nancy vars väg till Indien man får
följa och de äventyr som gör att hon blir kvar där. Hennes neurotiska tillvaro som hustru till den indiska polischefen hade jag önskat förstå mer av. Men det är inte heller så dumt att få något att själv grubbla över...Jag kommer att lägga boken i personalrummet på min arbetsplats och hoppas att någon av mina arbetskamrater fastnar för den. Många läser ivrigt och vi har ett utbyte av pocketböcker på ett väldigt informellt sätt. Arbetsplatsen hör till Stockholms universitet, är Institutionen för socialt arbete och ligger vid Sveaplan, adress Sveavägen 162.
Vänliga hälsningar med förhoppning om att jag någon fler gång skall ha lyckan att stöta på en av dina böcker.
Anna-Lena"
Nu hoppas jag att någon på Stockholms Universitet hittar hexpocketen och skriver en rad här på bloggen eller direkt till mig på pockethexan@live.se och berättar om att den är upphittad och om du som tog "Cirkusens son" till Sala Silvergruva och hör av sig och berättar hur det gick till vore det väldig kul och att man slapp fundara något mer hur det gick till...
