.jpg)
Nu har jag det! och jag har återhämtat mig ifrån både Bokmässan, resan t.o.r Göteborg och den obligatoriska förkylning som man får när man besöker mässan...Det blev ett kort besök i år, men jag lyckades alltså få årets Nobelpristagare i den hög av recensions exemplar som jag fick. Ett stort tack till Atlas förlag som var så förutseende och gav mig Alice Munros "Tiggarflickan", (ursäkta att jag visade fel bok i mitt tidigare inlägg, det kan bli så när man vill få ut ett inlägg så fort som möjligt).
Till alla er som hade hoppats att få se henne här i Stockholm när hon tar emot Nobelpriset blir nog ledsna, för hon har meddelat att hon inte kan närvara pga. att hälsan inte tillåter det. Även jag tycker det är tråkigt för jag har nog också fallit för hennes charm, fast jag inte är ett stort fan av noveller utan helst läser tegelstenar i pocketformat. Vad tycker jag nu om Alice Munros "Tiggarflickan"?
Jag kan inte göra annat än att citera min Oumberlige make som började läsa hennes bok innan mig och blev helt hänförd av hennes formuleringar och underbara beskrivningar:
-"Kan man beskriva en fis (nedre röster) på ett så snyggt och levande sätt,
då är man verkligen värd ett Nobelpris!"
-Det här var ungefär som med ljuden från toaletten. Flo hade sparat och låtit installera en toalett, men det fanns ingen plats för den än i ett hör av köket. Dörren slöt inte tätt, väggarna var av fiberplattor. Följden blev att den som så mycket som rev av en bit toalettpapper eller flyttade lite på ena skinkan kunde höras av dem som höll på att arbeta eller prata eller äta i köket. De kände alla igen varandra på de läten som deras nedre röster gav ifrån sig, inte bara under de mer explosionsartade ögonblicken utan också under förtroligt suckande och grymtande och bönfallande och redovisande. Och detta trots att de var synnerligen pryda personer."
Jag håller faktiskt med min make i det här fallet, fast jag hade kansketagit ett annat exempel på hennes läckra och lätta sätt att skriva på.
Novellsamlingen "Tiggarflickan" skrev hon 1978 och nu kommer den
ut igen. Det jag tycker om med den här boken är att den känns ändå
som en hel roman fast det är en novellsamling. I mina ögon är
det ett stark arbete att få till det.
Själva berättelsen handlar om Rose som växer upp under fattiga förhållander, men hon får ett stipendium till en skola där hon får växa
upp till en "fin flicka" och lära sig hur man för sig i salongerna. Det
går inte att låta blir att undra om det inte är självbiografiskt, fast hon aldrig har sagt att det skulle vara så.
Alice Munro Tiggarflickorna får ett litet "Hi!" av mig för sin historiska berättelse i novellformat.
Adlibris, Bokus, CDON
