Dubbelexponering

Tänk dig att du står i köket och är mitt uppe i matlagningen för kvällens parmiddag när telefonen ringer, det är din väninna som har något att berätta och du hör på hennes röst att det inte är något positivt hon har att säga. Efter de vanliga hälsningsfraserna så säger hon det enkelt och rakt ut
-Jag så din man kyssa någon utanför Elite på Birger Jarlsgatan. Jag kände igen honom på den gröna halsduken.
Det enda hon tänker på.....Den jäveln. Hur har han mage att stå och hångla med någon annan i halsduken jag stickade till honom i julklapp?

I en annan del av staden är en skådespelerska på väg hem med ett nytt manus i sin väska och det borde vara en lycklig stund i hennes liv.Istället går hennes tankar till det första mötet med HONOM, mannen som hon inte skulle ha ett förhållande med men som hon ändå inte kan säga nej till när han ringer och vill träffas när har han en stund över för henne, hon "den andra kvinnan" den som hon sa till sig själva att hon aldrig skulle bli!

Det här är upptakten av skådespelerskan Suzanna Dilbers debutroman "Dubbelexponering" som jag har fått som recensions exemplar. Tanken var att jag skulle vara med i läsecirkeln på Boktipset hemsida men tyvärr missade jag det, fast jag har "chattat" direkt med författarinnan och ställt några frågor till henne.

Jag visst inte vad jag gav min in på när jag började läsa den här boken, först kände jag inte  någon samhörighet med de inblandade för jag har, peppar, peppar aldrig varit inblandad i någon otrohet. Men sättet och språket hon använder sig av fångade mig för att det berör en som människa och jag tycker om det nästan poetiska sättet hon skriver på.
Det som var lite klurigt och flera av de som var med i läsecirkeln på nätet missade det, nämligen att det är två olika par som man följer. Alltså skådespelerska är inte den först mannens älskarinna utan hon är "den andra kvinnan" i ett annat förhållande.
Därför frågade jag Suzanne om det är egna erfarenheter hon skriver om och så här svarade hon:

-"Nej, att jag har skrivit en bok om otrohet är inte för att jag själv har varit inblandad i något sådant, utan för att jag tycker att det är både intressant och sorgligt med saker människor gör i kärlekens namn, men som mest gör illa. Jag har, liksom du beskriver, vänner och bekanta som har berättat om sina egna upplevelser. Och jag har alltid haft lätt för att leva mig in i både situationer och känslor. Det var nog därför jag blev skådespelare till att börja med."

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen så därför tar jag inte med alla frågor som jag ställde (men om ni har Facebook och har läst den kan vi chatta om det där). Min sista fråga var vad hon själv menar med sin titel på boken Dubbelexponering om det är två bilder som fotats så att det blir till en bild alltså en sanning i stället för två...!?
Här är hennes svar:

-"Så titeln - en dubbelexponering är ju två bilder lagda över varandra, där man ser dem bägge samtidigt. Jag tyckte att det var en väldigt talande titel eftersom det är precis det den här boken är för mig, två bilder samtidigt som ser annorlunda ut beroende på från vilket håll man tittar. Dessutom gillar jag att det är en lek med ord, att Ola och Robert ju "exponerar  sig" för två relationer samtidigt, spelar dubbelt."

Tycker du att du känner igen författarinnan Suzanna Dilber? Då beror det nog på att du såg den här spännande mini TV-serien "Häktet" som spelades in 2005 eller alla de filmer hon har biroller i som tex. Beck filmen "I stormens öga". Du kan läsa mer om henne HÄR på Wikipedias sida om henne.

Ska man se sin favobok som film el. förstör det något?

Eller ska man göra som Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, författarna till den populära boken Cirkeln, har gjort, de har dragit sig ur produktionen av filmatiseringen av sin bok eftersom de inte alls var nöjda med vad producenterna gjorde med deras "skötebarn"?

För ska man se sina favoritböcker när de har filmatiserats för bio eller TV? Är det inte stor risk att man har förstört något för evigt när HAN den där läckre kriminalpolisen som du blev småkär i när du läste din favorit deckare (läs Alan Banks el. Harry Hole) och så kommer den ut på film eller som TV-serie (lördagskvällar på SVT, se trailer) och då är HAN en småfet sur-gubbe eller den där som alltid har fått spela "loser" i alla filmer o serier och nu gesaltar han din hjälte? Har inte något gått förlorat för alltid då?

Eller när det är som i det omvända fallet som t.ex. med de jättespännande böckerna av Jeffery Deaver där huvudrolls figuren är den kraftigt överviktiga, deprimerade och förlamade kriminalteknikern Lincoln Rhyme. När man läser böckerna får man förståelse för hans svåra och ensamma livssituation och känner verkligen för honom och när han beslutar sig för att söka dödshjälp för att kunna ta livet av sig, kan man tänka sig in i hans situation och har viss förståelse för honom.
Men när man ser honom på film har hans förtvinade, totalförlamade (utom i ett finger) och överviktiga kropp bytts ut mot den vitale och vältränade Denzel Washington?! Känns det som en förtvivlad man som inte har något att leva för?
Förlorar inte en filmvärlden sin trovärdighet då, eller spelar det ingen roll?

Det kommer en bokrecension av Jeffery Deavers snart från en ny Pockethexa som är med i bokringen "Pockethexorna på utflykt"....(jag ska bara återfå kraften efter mitt senaste smärtskov).

Jag tycker att Cirkeln-författarna gjorde rätt när de drog sig ur produktionen av filmatiseringen av boken, för gör man inte en lika bra film som nivån på bokens kvalitet så kommer "skräpfilmen" att förfölja författarna. För de har bara gett ut sin första bok av den tilltänkta bokserien och då vill man inte ha det som en tyngd som förföljer en eftersom det här är verkligen en bra bok och inte bara en "ung-vuxen" bok, utan den kan läsas av alla.

En norsk mans kamp...

grossistens topplista ligger det en norsk bok på åttonde plats, "Min kamp" av Karl Ove Knausgård. Det oroväckande att det första man tänker på när man hör Norge är en annan norsk man, men tyvärr, vad passande att få läsa om en norsk mans liv och hans kamp mot bl.a sin far som han har en uppgörelse med.

HÄR har DN intervjuat honom om hans bok som är den första av 6 delar och de ska alla handla om hans liv fast allt är inte dokumentärt utan en del är påhittat bara för att det ska bli en mer levand historia eller bra för att hans liv inte räckte till!?

Knausgård är även en av sommarpratarna på radio P1 den 14 augusti och då kommer vi att få höra ännu mer om han själv och hans kamp men kanske även om det hemska som har drabbat Norge.

"Min kamp" inleder och avslutar med död och i inledningen av boken ser den då 8-årige författaren på nyheterna hur en fiskebåt med 7 man förliser och besättningen drunknar. Senare tycker han sig se ett människoansikte i vattenbrynet och rusar ut till sin far i trädgården och berättar vad han har sett men hans far tror honom inte och i stället för att prata och förklara för 8-åringen vad det kan vara han har sett och att han har blivit påverkad av TV-nyheterna förnedrar fadern honom och gör ned honom och det följer honom hela livet. Man kan ju inte låta bli att tänka på hur verkligheten ser ut nu i Norge och TV-rapporteringen med nyhetsredovisningar om allt det hemska och alla barn som ser det och vilka frågor de får. Det är bara att hoppas att man inte gör som Knausgårds far.

Boken har fått många bra recensioner av de olika bokrecensenterna och man pratar om en norsk Norén är född eller något liknande.

Är det någon av er som har läst honom?

Vad tycker ni om hans bok?

Skriv gärna och berätta och kommer ni att lyssna på honom när han ska sommarprata det kanske kommer att bli väldigt känsligt.

I april varu han med i Svt-s TV-program Babel