Nu har jag fått en ny gästrecensent! Det är Helena med bloggen Freedomtravler.se, en husbilsbloggskompis, som har skrivit om vad hon tycker om Sanna Sjöswärds bok "Min mamma är en persisk prinsessa". Det är en bok som hon har läst under deras resor med husbilen och det är hennes favorit plats för läsning!
Så här tycker Helena om boken:
-"Min mamma är en persisk prinsessa
Sanna Sjöswärd adopteras från Iran när hon är fyra år, och växer upp i en medelklassfamilj på Lidingö. Hon kommer aldrig nära sin adoptivmamma och känner sig under hela uppväxten utanför och annorlunda. När adoptivföräldrarna skiljer sig, pappan försvinner med sin nya kvinna och Sanna drabbas av cancer i 20-årsåldern är känslan av utanförskap större än någonsin. Det är inte konstigt att tillvaron vänds uppochner när Sannas biologiska mamma ringer och kallar henne ”Farzaneh”.
Till en början är Sannas relation till Iran översvallande positiv och balanserar på gränsen till naiv. Den persiska maten sprider sina ljuvliga dofter över tillvaron och den biologiska familjen ger den närhet Sanna så intensivt saknar. Men med tiden blir hon också varse den intima familjens överbeskyddande baksidor. Som kvinna kan hon inte säga emot släktens män och jobbet som fotograf accepteras inte. Kulturkrockarna pendlar mellan att chockera och locka till skratt. Mot slutet av boken tycker man ändå att Sanna lyckats beskriva det som är fint och värt att uppskatta, både i den svenska och i den iranska kulturen.
För Sannas del är detta en berättelse om vägen till en egen identitet. För läsaren är det en intressant resa där vi ges möjlighet att betrakta vår egen kultur, liksom lite snett från sidan. Vårt sätt att se på tillvaron är kanske inte alltid det rätta, men det finns också saker som vi ibland tar för givet, och som vi kanske borde uppskatta mer.
-"Min mamma är en persisk prinsessaSanna Sjöswärd adopteras från Iran när hon är fyra år, och växer upp i en medelklassfamilj på Lidingö. Hon kommer aldrig nära sin adoptivmamma och känner sig under hela uppväxten utanför och annorlunda. När adoptivföräldrarna skiljer sig, pappan försvinner med sin nya kvinna och Sanna drabbas av cancer i 20-årsåldern är känslan av utanförskap större än någonsin. Det är inte konstigt att tillvaron vänds uppochner när Sannas biologiska mamma ringer och kallar henne ”Farzaneh”.
Till en början är Sannas relation till Iran översvallande positiv och balanserar på gränsen till naiv. Den persiska maten sprider sina ljuvliga dofter över tillvaron och den biologiska familjen ger den närhet Sanna så intensivt saknar. Men med tiden blir hon också varse den intima familjens överbeskyddande baksidor. Som kvinna kan hon inte säga emot släktens män och jobbet som fotograf accepteras inte. Kulturkrockarna pendlar mellan att chockera och locka till skratt. Mot slutet av boken tycker man ändå att Sanna lyckats beskriva det som är fint och värt att uppskatta, både i den svenska och i den iranska kulturen.
För Sannas del är detta en berättelse om vägen till en egen identitet. För läsaren är det en intressant resa där vi ges möjlighet att betrakta vår egen kultur, liksom lite snett från sidan. Vårt sätt att se på tillvaron är kanske inte alltid det rätta, men det finns också saker som vi ibland tar för givet, och som vi kanske borde uppskatta mer.
/Helena"
...och fotot nedan är på deras husbil "Freedom" som du kan läsa mer om HÄR!
Vi verkar inte vara så många som är lite yngre husbilsmänniskor så därför har vi funnit varandra i bloggvärlden. Jag har skrivit i mellanåt om våra resor med husbilen men Helena och hennes familj har valt att göra sin blogg helt runt livet i en husbil.
Du kanske har blivit sugen på campinglivet efter du har sett kanal5-s serie "Böda Sand"? Vi var faktiskt där förra året och det är en upplevelse att få vara på Nordens störst camping!
