Det hela började med att jag fick boken av Massolitförlag som har nyutgivning av den gamla boken som alltså var en riktig hit på 1980-talet men då var jag mitt uppe i min tonårsrevolt och hade inte tid med att läsa sådant som var seriöst och berörde, utan det skulle handla om kärlek med stort K om jag skulle läsa något.
Ja ni vet "Törnfåglarna" och "Grottbjörnens folk" inte något som var feministiskt för det hade jag nog av ändå, att strida för kvinnosaken alltså. För eftersom jag både var ishockey och fotbollsspelare, gick tekniskt gymnasium och sommarjobbade i en verkstad så hade jag nog med den praktiska feminismen som att det ska vara självklart att tjejer skulle också få spela ishockey och inte nödvändigt vis bara på tiderna när inga andra ville vara i ishallen som vardagar mellan 21.00-22.00 eller söndagar 8.00-9.00.
Nu till boken igen, har ni läst den och i så fall när, nu eller på 80-talet?
Vad tycker ni, bra/dålig?
Tycker du den är feministisk?
När jag fick boken blev jag jätteglad och tänkte -"Åh, äntligen nu ska jag läsa den här feminsmikonen eftersom jag inte gjorde det då" och jag börjar läsa om den stora kraftfulla opraktiska kvinnan som inte är så vacker men bor i ett lagom stort medelklass hus med man och deras två barn, en flicka och en pojke .
Allt verkar vara 
som det ska tills maken kommer med den lilla nyheten att han har en ny älskarinna som inte är stor, ful och klumpig eller har barn som stör utan bor i en vacker fyr med milsvidd utsikt, har betjänter och lever på lax och champagne som har hon tjänat ihop till själv för hon är en framgångsrik författarinna av litteratur för kvinnor som vill läsa om kärleken med stort K.
som det ska tills maken kommer med den lilla nyheten att han har en ny älskarinna som inte är stor, ful och klumpig eller har barn som stör utan bor i en vacker fyr med milsvidd utsikt, har betjänter och lever på lax och champagne som har hon tjänat ihop till själv för hon är en framgångsrik författarinna av litteratur för kvinnor som vill läsa om kärleken med stort K.
Ruth förstår ingenting, varför duger inte hennes värld för den som hon tror är hennes stora kärlek, maken och varför inte är han nöjd med henne och deras liv fast hon är lite klumpig ibland och inte är så ljuv som hon i fyren. När hennes make en dag förklarar allt för henne varför hon inte är tillräckligt bra och varför han inte kan stanna hos henne och barnen och varför de inte behöver ett lagom stort hus eller behöver ett väl tilltaget underhåll så att hon kan fortsätta att vara hemma med barnen som tidigare var det vikigaste för dem och allt det beror bara på att hon är en hondjävul!
Nu kan Ruth pusta ut för har hon fått det förklarat för sig hon är en hondjävul och om man är en sådan så behöver man inte ha några hämningar så nu sätter hondjävulen Ruth igång!
Efter att hon har hittat sig själv så passad hon på att ha bränna ner deras hus med marsvinet i, haft sex med ortens uteliggare, lämnat bort barnen så är det bara början på hennes odyssé där hon ska ändra på verkligheten så att hon passar in i den eller tvärt om, hon gör om
sig själv så att hon passar in i verkligheten. Och hur gör man nu det? Jo så klart med kirurgi! Det är här som det skämtsamma fastnar i halsen för om man som jag har varit med om många, långa, svåra och smärtsamma operationer så vet man att man kan inte göra det utan att behöva mängder med smärtlindring och den ställer om våra hjärnor så att vi inte längre är den vi tror att vi är och det är inte kul. Därför tycker inte jag att det här är en bra bok, fast första halva är både kul och påhittig så kan jag inte smälta att lösningen på livet är att göra så stora operationer att man frivilligt får leva på så höga doser morfin preparat att man blir personlighetsförändrad. I stället för att vara nöjd med hur man ser ut så går boken ut på att man kan operera om sig till sitt ideal bara man står ut med smärtan och har tillräckligt med pengar och vart det feministiska är i det här, det undrar jag?
sig själv så att hon passar in i verkligheten. Och hur gör man nu det? Jo så klart med kirurgi! Det är här som det skämtsamma fastnar i halsen för om man som jag har varit med om många, långa, svåra och smärtsamma operationer så vet man att man kan inte göra det utan att behöva mängder med smärtlindring och den ställer om våra hjärnor så att vi inte längre är den vi tror att vi är och det är inte kul. Därför tycker inte jag att det här är en bra bok, fast första halva är både kul och påhittig så kan jag inte smälta att lösningen på livet är att göra så stora operationer att man frivilligt får leva på så höga doser morfin preparat att man blir personlighetsförändrad. I stället för att vara nöjd med hur man ser ut så går boken ut på att man kan operera om sig till sitt ideal bara man står ut med smärtan och har tillräckligt med pengar och vart det feministiska är i det här, det undrar jag? Jag får väl helt enkelt läsa författarinnans självbiografi Fay Weldon "Auto da Fay" eller se filmen "She devil" för att se om det finns någon lösning där eller har ni den?
