Nu har Pockethexan Anni skrivit en till bokrecension. Den här gången är det Frida Boisens självbiografiska bok Berätta aldrig det här, men det är just det hon gör berättar om sitt liv. Läs den fascinerade recensionen som Anni har skrivit så blir ni säkert sugna på att själva läsa boken. Lycka till!
_______________________
Recension av Berätta aldrig det här
Frida Boisen, Bookmark förlag
Frida Boisen har skrivit en naken och självutlämnande bok om självmord, kärlek, skuld, sorg och behovet av att vara behövd. Kapitlen växlar mellan nutid och återblickar som hela tiden driver berättelsen framåt, på ett så skickligt sätt att man som läsare har svårt att lägga boken ifrån sig. Det är tung och mycket gripande läsning där jag tror att många kommer att känna igen familjerelationer och se klarare på de tecken som annars lätt viftas bort eller mottas på fel sätt.
Mamman, världens bästa mamma, som drunknar i sin egen bitterhet. Hon ger upp karriären och bygger sitt liv på att stötta maken och älska sin dotter Frida. När maken går och dottern växer upp, flyttar och bygger egen familj försvinner den övergivna mammans grundpelare. Arbetskamraterna drivs av Jantelagen och hånar henne allt mer ju framgångsrikare dottern blir. Den stora kärleken till Frida förvandlas till vassa ord som skär som knivar och favoritmeningen ”Allt i livet är inte roligt”.
Pappan, den ständigt efterlängtade, som hela tiden sviker både fru och dotter. Han som stannar borta allt längre på kvällarna och finner sin dotter sovandes i soffan där hon väntat på honom. Som inte räknar med Frida när han bygger nytt stort hem med den nya kvinnan och glömmer att han lovat fixa studentskylt och fordon.
Frida som älskar sina föräldrar innerligt, men inte ser hur hon går under i sin strävan att göra dem lyckliga samtidigt som hon är så manipulerad av mamman. Hon kämpar för att räcka till för sin egen familj och skapa en lysande karriär. Vad hon än gör är fel i mammans ögon, så både telefonsamtal och besök slutar i tårar.
Skulden efter mammans självmord och löftet Frida därefter ger sin pappa är en fullkomligt omänsklig tyngd, en börda som vi som läsare förhoppningsvis kan lätta genom att öppna våra ögon och verkligen se och lyssna på riktigt på människorna i vår närhet. Det finns hjälp att få.
Ett självklart HI (5) får boken av mig. Tack Frida Boisen för att du berättat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar