Rec. av Hanna Lans bok "Som någon annan bäddar"

Gästrecensent hos Pockethexorna!

När jag gick Barbara Voors skrivarkurs för ett tag sedan träffade jag Hanna Lans som var en av deltagarna precis som jag och när jag erbjöd alla att komma in och skriva något hos mig som Gästrecensent så nappade Hanna på en gång. För hon var en av de få på kursen som verkligen hade gett ut en bok och visst vad hon talade om, för det var en av de återkommande frågorna -"Hur gör man när man vill ge ut sin bok?" Nu valde Hanna att ge ut boken själv så läs hennes egna ord om henne själv, hur det är att ge ut en bok och en recension av hennes första bok "Som någon annan bäddar". Hennes bok finns att köpa på Adlibris klicka HÄR .

"-Hej Pockethexans läsare! Jag som gästbloggar idag heter Hanna Lans och är från Göteborg. Här hittar du mig till vardags: Morranovärlden.

Jag har varit en kringflackande själ. Nyfikenheten har tagit mig på många äventyr, både bra och dåliga. Bland annat har jag bott sju år i Stockholm och sju år i New York. Sedan flyttade jag hem till Göteborg igen. Jag har son, sambo och två hundar. Vi bor i ett 105 år gammalt hus söder om Göteborg. Ett stenkast från havet. Jag älskar doften av rutten tång och trutarnas skränande! Jag trivs så bra att jag tror jag kommer stanna fler än sju år här.

Att skriva har alltid varit en stor passion och detta resulterade i att jag i november 2010 gav ut min första roman. Först skickade jag mitt manuskript till sju förlag. Fyra hörde av sig med refuseringar och tre har fortfarande inte hört av sig. Detta var våren 2010. Då jag ansåg att förlagen hade fel i sin refusering av min bok, och att ett av förlagen gav omdömet ”välskriven och engagerande” så bestämde jag mig för att ge ut den på eget förlag. Det har jag aldrig ångrat!

Min roman är skönlitterär, men baseras på verkliga händelser. Under åren i USA drev jag en egen konsultfirma inom internationell familjerätt. Jag kom i kontakt med alltför många mammor som fastnat i olika länder då de gift sig och fått barn med en man från detta land. Otaliga gånger fick jag svara att de tyvärr inte fick flytta hem till Sverige med sina barn om inte pappan gav sitt godkännande. Ett tungt svar för någon som längtar hem. Den där hemlängtan, den kan man inte förstå om man inte har upplevt den själv. Det är inte bara att ta sig i kragen och göra det bästa av situationen.

Att ha hemlängtan och inte få åka hem, det är som en sorg. En sorg kan man inte ta sig i kragen och göra det bästa av. En sorg tar år att bearbeta. Det hela blir inte heller bättre av att andra inte förstår sorgen. Jag fastnade själv i USA när jag fick barn med en amerikan. Jag ville absolut inte bo där och jag ville än mindre att mitt barn skulle växa upp där. ”Som man bäddar får man ligga” fick jag höra. Detta gjorde mig frustrerad. Jag hade inte alls bäddat den där sängen. Jag hade till och med försökt att både bädda om min säng och att flytta på den. Utan framgång. Därför fick min roman titeln ”Som någon annan bäddar”. För så kan det vara. Man måste ligga i en säng som någon annan har bäddat åt en. Det kunde inte jag acceptera. Jag kunde inte heller stillatigande se på när andra mammor också hamnade i den här situationen.

Därför har jag skrivit min bok. För att om möjligt tjäna som ett stöd för alla dessa mammor som sitter fast ute i världen. Med sin sorg och sina barn. Ja, för tyvärr är den absoluta majoriteten av de föräldrar som sitter fast i utlandet, mammor.

Nu när den är utgiven och det börjar komma recensioner som är överväldigande positiva, så har jag förstått att ämnet är allmängiltigt. Det handlar ju till syvende och sist om relationer. Något vi alla har, har haft, eller kommer att ha. Det är ingen deckare, men den är ändå rafflande. Vill man läsa den, men inte tycker sig ha råd att köpa från exempelvis Adlibris, så går det bra att låna den på biblioteket. Bibliotekstjänst gav en fin recension och liknade den vid bästsäljande ”Inte utan min dotter”. Sämre betyg kan man få!

Hur gav jag ut boken då? Detta är en lång historia. Naturligtvis lät jag både den ena och den andra personen läsa igenom manuskriptet och komma med förslag på ändringar. Jag valde att lita på andra och att inte ta kritik personligt. Jag gick på bokmässor, ringde olika tryckerier, jämförde priser och leveransinformation. Eftersom tryckerierna inte själva satte texten, var jag tvungen att antingen själv lära mig Indesign, eller ta reda på någon som kunde hjälpa mig.

Detta har kostat några tusenlappar. Jag valde att trycka min bok på Publit. De har varit mycket hjälpsamma och jag gillar papperskvaliteten de använder sig av. Snabb leverans har de också. Såhär i efterhand, när jag har sålt 400 böcker på 4 månader, inser jag att det hade blivit billigare att använda sig av ett offset tryckeri trots allt. Då hade jag kunnat trycka i ett annat format och med hård pärm, samt ta ett högre pris. Som det är nu tjänar jag ingenting på försäljningen. Jag får se det som en marknadsföringskostnad. Jag har ju fler böcker på lager som jag vill ge ut.

I framtiden tänker jag mig att fler författare ska kunna vara knutna till mitt förlag. Det finns så många talangfulla författare i Sverige som aldrig får någon chans för att de etablerade förlagen refuserar dem. Ganska godtyckligt kan jag tycka. Efter att jag har gett ut en egen bok, har jag blivit mer kritisk till det förlagen ger ut. Allt går att sälja med rätt marknadsföring verkar det som. Hur en del redaktörer och lektörer har fått sina jobb undrar jag också. En roman som ges ut av ett etablerat förlag, anser i alla fall jag, ska inte ha några syftningsfel, grammatiska grodor eller logiska luckor i historien. Man får ideligen höra att det borgar för kvalitet att en roman ges ut av ett etablerat stort förlag. Jag håller inte med. De självutgivna böcker jag har läst, har ofta inte ett enda syftningsfel eller datorfel i sig. Fram för fler författare!"

Här är ett utdrag ur boken "Som någon annan bäddar"

-”Barnen. Jag skrämmer barnen”, tänker hon. Hon måste tänka på barnen. Ögonen är vidöppna och kinden intryckt mot sofftyget. Hon anar att hon hamnat i en något underlig ställning och det är detta tillsammans med hennes tystnad som gör att hon är rädd att hon skrämmer barnen. Hur hamnade hon här? Hon, den handlingskraftiga. Hon, den starka. Klippan varpå världsalltet vilar. Sonen tittar på sin mamma med utforskande och lite ängsliga ögon. Väninnan sjasar varsamt bort honom och ber sin äldsta son att ta hand om de yngre barnen. Hon sätter sig bredvid henne på soffan, med en mugg buljong och stryker henne över håret. ”Du måste äta något”. ”Äta”?, funderar hon. Ordet säger henne inte mycket men hon förstår att det finns omtanke i det. Hon stirrar vidare ut i intet. Väninnan böjer sig fram med en tesked som hon för till hennes läppar. Lite av buljongen den är fylld med spiller ner på soffan. Saltet och värmen från buljongen retar något sinne hos henne. Hennes läppar stängs och hon sväljer försiktigt. Tesked efter tesked häller väninnan beslutsamt in i munnen på henne. Efter en evighet registrerar hennes ögon en annan person i rummet. Hennes pappa sitter på en låg stol och betraktar henne med allvarsam blick. I det ögonblicket vill hon vara barn igen. Bebis. Han kommer över till henne i soffan och hon rullar ihop sig i hans knä. Hans regelbundna ”Såja” får henne tillslut att andas i jämn takt och hon känner en stunds lugn. Hon, klippan, har smulats sönder. Pulvriserats. De vet alla tre att tiden är knapp. Hon måste tillbaka. Måste tillbaka till terrorn för att kämpa vidare. Tillbaka till hoten, tillbaka till Mannen. Orkar hon inte tillbaka nu kommer hon aldrig komma därifrån. De vet detta alla tre. Hon har varit borta hemifrån i en dryg timme. En timme att återhämta sig på. En timme."

Recension och text av författarinnan Hanna Lans.

Om du vill ha shoppingtips i New York kan du läsa hennes artikel HÄR som är från hennes tid i USA.