Pockethexans träff med Ann Rosman

Till min stora glädje lyckades jag under Bokmässan få en tid att träffa författarinna Ann Rosman i år igen! HÄR kan du läsa min intervju med henne från 2011. Efter att jag och min Oumberlige make sovit en natt i vår husbil utanför mässan och hotell Gothia möttes Ann och jag på samma ställe som förra året, i restaurangen på bottenvåniginen av hotellet. Hon bjöd på ett otroligt gott glas rödvin och vi slår oss ned vid hissarna som vi har som bakgrunds musik under hela intervjun.

Boken Mercurium handlar om två berättelser som löper i två olika tidsperioder, en  i nutid med polisen Karin Adler som bor på sin båt som ligger för ankar i Marstrand. Hon och hennes kolegor löser fallet med de mördade gästerna som festar på Carlstens Fästning.
Den andra tidsperioden är från 1800-talet och det är adelsdamen Metta Fock född Ridderbjelke som 1802 anklagas år för giftmord på två av familjens fyra barn och sin make. Vi får följa Metta och se vad som ligger bakom den hemska tagedin som drabbat familjen och se vad som verkligen kan ha skett. 

Jag började med att gratulera henne till framgången med Mercurium som är hennes "fyra", 4-e delen om polisen Karin Adler.

Hon berättar att det stämmer att hon har fått väldigt varmt mottagande av den här boken och den har getts ut i ett flertal länder.

 

-Känner du dig nöjd med Mercurium eller hade du velat ha längre tid på dig?
-Med själva boken känner jag mig nöjd, men det jag hade velat var att få tag på ännu fler dokument från allt grävande i Lands- och Riksarkiv som hade kunna avslöja lösningen på de trådar som jag var tvungen att lämna öppna som tex. varför Metta Fock omyndighets förklarade sin make "Focken" och hur duken hamnade på Nordiska muséet.

-Skriver du på samma sätt som tidigare med postitlappar på köksbordet för koll på handlingen?
-Ja faktiskt för det fungerar för mig, men jag skriver texten i datorn och skriver ut den på lösblad och lägger sen ut delarna på köksbordet för att få ordning på handlingen. Gröna för dåtid och vita för nutid. 
Har försökt mig på att skriva med hjälp av ett dataprogram. Då numrerar jag upp kapitlen och lägger in fakta som jag vill ha med och vilka personer som ska göra just i det kapitlet. Det passar inte riktigt för mig då jag inte får samma överblick, fast hon rekommenderar mig att använda mig av den här metoden till mitt eget skrivande, för att få överblick och komma ihåg handlingen...tack Ann för att du peppade mig att komma igång med mitt skrivande, jag har börjat!



-Hur fick du idéen till att skriva om mysteriet kring Metta Fock?
-Det är genom mina besök på Carlstens fästning jag kom i kontakt med hennes livsöde. För där har de en informationstavla där de berättar om den enda kvinnan som har suttit på fästningen som egentligen bara var till för män. Hon dömdes alltså att sitta på bekännelse och hon fick ett rum i den adliga avdelningen. De som satt där hade lite bättre förutsättningar och behövde inte straffarbeta med att hugga sten och bygga ut fästningen som de andra fångarna var tvungna till. Så här förklara Ann på sin blogg varför Metta fick sitta på fästningen:
"Men Metta är skärpt och försvarar sig med bravur under rättegångarna som följer, kanske gör hon det till och med för bra för till slut vill man bara tvinga av henne en bekännelse."
Varje gång jag kommer in i vissa delar av Carlstens fästning så känner jag obehag och får rysningar.Jag var ändå tvungen att sitta inlåst på fästningen och skriva i en av cellerna för att få Mettas rätta känsla av hur det är att sitta inlåst.

-Hur var det att se Mettas nådeansökan i verkliga livet? Visste du att broderiet fanns bevarat på Nordiska muséet?
-Helt otroligt, eftersom jag var där med Mettas släkting som inte alls kände till historien om henne men hon blev lika berörd som jag. Det blev så verkligt att se de olika tygbitarna hon sydde ihop till ett stort stycke så hon kunde få med allt hon ville säga i sin nådeansökan eftersom hon inte fick skriva med papper och penna.
Jag har läst om den i de böcker som finns om Metta och hennes öde men det var en helt annan sak att få se den i verkligheten tillsammans med hennes släkting.
Fast det är ingen som vet hur den hamnade på Nordiska museet, fast jag har presenterat en trolig väg till museet i min bok och de forskare jag har pratat med håller med mig.

Det känns inte som en vanlig intervju när vi sitter där med våra vinglas i händerna och skrattar och fnissar i mellan frågorna som blandas med vanliga frågor om livet, precis som ett par väninnor. Det kommer även förbi folk som vill hälsa på Ann som tex. historikern och författaren Christopher O´Regan som faktiskt har hjälpt henne med att få ordning på veckodagarna i berättelsen genom att ge henne en almanacka från det rätta året under 1800-talet.

När Anns tid börjar närma sig slutet, för hon måste tillbaks till förlagets monter och möta andra glada läsare där, kommer jag till min sista fråga. Den har jag dragit på för jag har något negativt att säga om hennes bok och vill inte såra henne. Men jag gör det för att jag tycker så mycket om boken och vill att den sak vara "perfekt", ja sett ur mina ögon.

-Jag tycker det här är en helt otrolig bok och helt klart din bästa, för jag har också blivit berörd av Mettas livsöde. Men det jag har önskemål om berör den spännande nutida historien, där jag blev lite besviken över uppgörelsen för det gick för fort med att komma till lösningen över vem som är mördaren. För det är en så bra upptakt till slutscenen när de misstänkta rider iväg i solnedgången. Alltså som i en klassisk uppgörelse!
Men det jag inte tycker om är att uppgörelsen går för fort och är för enkelt, jag hade velat "suga på karamellen" och fundera över hur ska det gå. Alltså ställa frågor till sig själv: är det verkligen mördaren, i så fall kommer den som red med i solnedgången att överleva och vad kommer att hända med mördaren?
-Jag blir jätteglad över att du berättar det här, för det finns inget bättre än konstruktiv kritik och det vill jag höra för det är ju bara då som jag kan bli bättre och kan utveckla mig som författare. Tyvärr är det nästan ingen som säger något konstruktivt när de klagar för annars är det bara att jag tycker inte om deckare och läser inte sådana böcker. Jag tycker självklart att mina böcker inte bara är en deckare eller thriller utan är mer än så och därför är jag glad att du säger det här till mig!

Vi kramar om varandra och säger vi ses för vi ska på samma middag dagen efter och det är hennes förlag Forma Books som även i år bjuder in mig och min make till deras middag och efterfest som verkligen blev trevlig. Hoppas att även Anns make tyckte det, då jag drog med honom upp på dansgolvet där vi alla var samlade!....och Pockethexans natt slutade i Park Hotells jumo fåtölj som stod i foajen!

Vi ses på nästa års bokmässa!

Tack Ann Rosman för en härlig pratstund och lycka till med din femma och jag undrar fortfarande om du i din kommande bok kommer att väva in Göteborgs husens smuggel källare som du berättade om finns i många hus...

___________________________________

 



En till som har uppmärksammat Metta Fock

 är musikern och sångaren Stefan Andersson

som har skrivit en visa om henne och hennes

öde.

Lyssna och njut!