Vem vill inte läsa en bok som börjar så här...

"En gång låg jag med Jon Bon Jovi utan att veta om att det var han" berättade Katarina.
 "Va?"
"Jag träffade honom på Café Opera och han började prata med mig. Tydligen hade han spelat i Stockholm samma kväll och jag visste inte vilket band han pratade om."
 "Jag tror dig inte" sa jag.
 "Men det är sant! Jag hade aldrig hört talas om dem. Jon Bon gillade det."
 "Så jag är buksvåger med Bon Jovi?"
Katarina rycker på axlarna.
 "Jo, men hur många tror du inte är det?"

Och så var det ju förstås.
....................................................

Det här är inledningen på Peo Bengtssons bok "Mannen utan ryggrad" som kommer ut i morgon den 12 sep. och det är Norlén&Slottner förlag som ger ut den och HÄR är länken till Peos blogg om du vill veta mer om författaren.

Okej ska jag vara helt ärlig så är det här kapitel 14, men de är så korta att det kändes som att det var i inledningen.
Det var verkligen så, att när jag läste vad boken handlar om blev jag verkligen förtjust och tänkte aha, nu ska jag få reda på vad män tycker och känner när de är riktigt, riktigt kära. För så här beskriver Peo sin bok:

-"Vissa kärlekar måste ta större plats än andra i ditt liv.

Du kan inte veta på förhand vilka de är, men du kan vara säker på att du förstår när det händer. Kärleken som tränger undan allt annat; dina naturliga instinkter, det du tidigare vetat och trott på, alla dina övertygelser."

-"Det här är berättelsen om den fullständigt utplånande kärleken, som när en tyfon drar fram och lämnar ruiner efter sig."

Fast alltid när det är män så räcker det inte att bara skriva om kärleken till en person det måste vara något mer som bilar, sport, fågelskådning eller som i det här fallet, musik.
Även om han nu vill uttrycka den helt "den fullständigt utplånade kärleken" så tycker jag tyvärr att han ändå inte lyckas få med hela känslan, för han som författare blir nästan som sin rollfigur, ryggradslös. De korta kapitlen bidrar nämligen till att när han börjar skrapa på de verkliga känslorna, hastar han bara över dem och skyndar vidare till nästa istället för att låta dem sjuka in helt och ända ned på djupet.
 
Som tex. när han följer med sin stora kärlek Katarina ut på landet till hennes pappa som han aldrig tidigare har träffat. De ska de bo i tillsamma i svärfaderns hus. Den första kvällen tillsammans blir väldigt "blöt" och det sjungs en mängd snapsvisor...och att svärfar sedan snarkar väldigt högt när han sover. Det är alltså allt vi får reda på om hennes far och när de till nästa dags middag börjar dricka snaps igen, börjar far och dotter bråka och skrika. Vad gör han då, mannen utan ryggrad? Jo han går och diskar...Jag har själv lust att börja skrika för jag vill ju veta vad de bråkar OM! Borde inte han också vara nyfiken och försöka medla? Nejdå, de tar tåget hem och så är det ett nytt kapitel.

Jag hade önskat mig att även om nu inte huvudrollen kan vara stark och ta tag i problem så hade jag hoppats att författaren kunde ha förklarat varför han inte klarar av att gå i mellan när hans största kärlek någonsin är olycklig och bråkar med sin far och så hade jag hoppats på att kunna få en bakgrundsberättelse till vad som har hänt mellan far och dotter. Vips så tar de tåget hem i tystnad.

Tyvärr är det många sådan här saker som bara hastas över när det borde få ta tid, även de romantiska delarna de om några ska få ta plats och bre ut sig. Istället så beskriver han den absolut mest romantiska stunden i sitt liv, på det här korthuggna sättet och det är inför sitt bröllop med sin verkliga kärleken i livet:

-"Vi hade tvekat båda två,nervösa inför vigseln, men sedan kunde vi inte stå emot frestelsen ändå.
 "Rör inte mitt hår" sa hon och vände sin bak emot mig och lyfte upp klänningen. Jag förstod henne, frisyren var verkligen ett konstverk och jag ville verkligen inte förstöra den."

Va??? Jag förstår inte? Hur kan man beskriva håruppsättningen mer än den kvinna som han älskar mest av allt och ska gifta sig med...och om man är riktigt kär och har "busat" lite innan bröllopet, bryr man sig då om håret...då SKA det väl synas att man är kär???

Eller jag kanske bara har varit gift för länge med min Oumberlige make för att kunna se kärleken på det sättet...?!

 Foto av: http://fotografi.danrasmussen.se/.

Jag ger Peo Bengtsson bok "Mannen utan ryggrad" ett litet "Hu!"

För jag, liksom huvudrollen, är också ett stort fan av fiken och matställena på Skånegatan här i Stockholm och hans skildringar väcker många härliga minnen! Nu kan jag bara hoppas på att han skriver en till bok och har lyssnat på mina tankar och åsikter, för jag skulle mer än gärna läsa en bok av honom där han verkligen låter känslor, händelser, minnen och
begär få ta tid och plats.