torsdag 3 februari 2011

Hexpocketen "Mig äger ingen" har hittat till Finland!

Nu har den första hexpocketen kommit till Finland och det är flera Pockethexor på "G" där!
Först ut är Ann-Mari med bloggen "Trappsittarfolk" och så här skrev hon när hon anmälde sitt intresse för att få vara med i bokringen "Pockethexorna på utflykt"




-"Hejsan,
jag tycker absolut att hexpocket skall komma till Finland! Längst den västra kusten finns det fortfarande mycket svenskspråkiga orter,
även om vi finlandsvenskar kanske är en utdöende art :-D "

Det får ju absolut inte ske så Pockethexorna bidrar till att behålla det svenska språket levande i de finlandsvenska delarna av Finland genom att skicka över några hexpocketar att läsa och sen returnerar de sina recensioner hit till bloggen. Det har nya Pockethexan "trappsittar" Ann-Mari i Karleby gjort, läs hennes härlig recension och hur det gick till när hon fick sin först hexpocket Åsa Linderborgs "Mig äger ingen":


-"Måndagen efter jul törstade jag efter ord. Min bil var inte i körskick, och jag hade ingen oläst bok hemma. Då kom posten med ett packet innehållande två pocketböcker från Pockethexan. Jag sträck läste den ena boken, som jag skall berätta om nu. Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Jag hade inte några förväntningar på boken, eftersom författaren för mig var okänd. Jag hade dock önskat något svenskt, eftersom jag i majoritet läser böcker översätta från engelska. I stora drag och för att generalisera kan man säga att boken handlar om författarens uppväxt med sin ensamstående alkoholiserade pappa. Vidare utgår jag från att de som läser detta vet vad boken handlar om, så jag återger bara mina tankar om den.

Boken lämnade mig rörd.

En orsak till att jag sträck läste boken var att jag hade möjlighet till det pga. semestern, men främsta orsaken var nog att Åsa Linderborg genast tog tag i mig som läsare och engagerade mig så att jag ville veta hur det gick. Medan jag läste kändes det ofta som att vara på väg mot en katastrof man vill undvika, men på samma gång inte kunde undvara. Katterna låg och spann runt mig, ljusen spred ett varmt sken över oss, men i boken växte tragedin.

Boken berörde mig, främst kanske för att det inte kändes som en uppgörelse. Författarens närmande är inte sentimental, men ändå upplevde jag en djup närvaro. Trots det upplevde jag ibland skrivsättet som betraktande. Jag kände det som att Åsa Linderborg nästan bokstavligen måste ställa sig utanför dörren till lägenheten för att kunna avslöja den mest utelämnade detaljerna. Om karaktären man tycker om och litar på i en bok, i detta fallet den lilla flickan Åsa, blir utskämd känner man det nästan som om det berör en själv. Jag kunde känna igen mig, kanske för att jag också var barn på 70-talet, även om min uppväxt inte alls liknar den Åsa berättar om.

Det är synbart lätt att skriva om familjer på ett sådant sentimentalt sätt att en läsare blir rörd till tårar. Det är betydligt svårare att återge dynamiken i en familj. Den lilla ångesten man känner när det uppstår en skiftning i atmosfären, så flyktig och ofattbar den än är. Hemligheterna och snuskigheterna – skammen som knyter samman mera än blodsband. Jag tycker att Åsa Linderborg har lyckats suveränt med att inte gotta sig i misären, men inte heller försköna verkligheten bara för den skull att ingen skall rynka på näsan. Vilket jag gjorde när hon berättade att pappan pissade i diskhon. Pappans sätt at uttrycka sin manlighet är ibland just så primitiv som ett revirmärkande handjur. Men utan dessa skulle det kanske ha blivit diffust, och Åsa Linderborg klarar av detta fint. . Hennes språk är enkelt men ändå så mångfacetterat. Jag beundrar meningar som är så stora att de kan bära tystnaden i ett rum, sådana som ”Han hade så bråttom till skafferiet att han inte hann ta av sig. Det metalliska ljudet av korken for som en elektrisk stöt genom allt som var vårt. Han gick sönder mitt framför ögonen på mig”

Jag skrattade flera gånger när jag läste boken, flera gånger hade jag nära till tårarna. Inte förrän i slutet grät jag. Ger boken klart ”Hi!” Boken har jag idag skickat till min syster i södra Finland. Jag beslöt att inte fråga henne, utan bara ”inviga” henne. Bokälskare som hon är vet jag att hon främst köper inbundna böcker, men nu skall hon steloperera båda tummarna, så hon behöver nog ha ”lättare lektyr” de närmaste åtta månaderna ;-). Hennes namn är Susanne, hon bor i Kimito i Åbolands skärgård, och hon har bloggen blommor och kvistar http://blommorochkvistar.blogspot.com

Varmaste kramar till Pockethexan själv av vad jag antar är den nyaste Pockethexan, såvida ingen plockat upp en Hexpocket under veckan J

Och TACK!

Ann-Mari"


Kul att Åsa Linderborgs bok fick ett "Hi!" i betyg av nya Pockethexan Ann-Mari men...

...katten somnade visst!

...så vi får vara tysta medans vi väntar på att får höra vad Susanne i Åbolandsskärgård tycker om den, för hon ska bli den nya Pockethexan!

3 kommentarer:

KajsaStina sa...

En underbar sammanfattning och recension av Åsa Linderborgs bok "Mig äger ingen". Jag delar hennes uppfattning.
Katten sover ju mest hela tiden, här också!
kram

Barnens Hjältar sa...

Hej!
Nu har jag mejlat en recension av min bok till pockethexan.
Tack för uppmärksamheten!

4U2! sa...

Den boken läste jag då jag en gång i tiden kände Åsa. Nu längtar jag att bli överraskad av att hitta en av dina böcker på vandring men lite svårt när jag mest är hemma eller på mina promenader! (ler)