Läs en bok om en trasig kvinnas liv.

När man har en blogg som till största del handlar om böcker blir jag extra glad när jag stöter på någon som faktiskt själv har skrivit en bok, för det är något som jag drömmer om att göra. Nu kan man nog säga att jag är ett steg närmare mot att göra det för jag har anmält mig till Barbera Voors skrivarkurs som ska gå av stapel i april.

Men författarinnan som jag vill slå ett slag för är Madeleine Larsson Wollniks och hennes bok "Samma djävla ångest".

Jag hittade henne på den mysiga bloggen "Barnens hjältar" där hon berättar om inköpen hon gör på trevlig bloggar, vilken bilbarnstol som är den bästa, visar sina gulliga barn och det bus de hittar på samtidigt som hon gör inlägg om sin graviditet och så dyker det upp ett inlägg om en kvinna som har levt ett helt annat liv, ett liv med droger, övergrepp och stölder, det är hennes eget liv innan barnen.

Därför skickade jag ett mail till henne för att hör om jag fick skriva om henne och hennes bok och det fick jag gärna. Det kommer nu här, läs Madelein Larsson Wollniks egna ord:

Hej!

Tack för att jag får skriva lite

Jag har valt ut ett stycke ur min självbiografi som jag vill dela med mig av till så många som möjligt. Jag skrev min bok i egenterapeutiskt syfte till en början men har efterhand insett att den faktiskt kan hjälpa andra. Boken följer mig genom min barndom, mina övre tonår i misär och slutet gott allting gott som vuxen flerbarnsmamma som fått mycket förklarat med hjälp av en neuropsykiatrisk diagnos.

“
Jag träffade en man och den mannen blev min tillflykt. Han var tio år äldre, bodde i Stockholm och missbrukade amfetamin intravenöst i perioder. En flytt till Stockholm när jag var 18 gick inte att undvika. Amfetaminet blev min bästa vän och inom några månader var jag fullfjädrad sprutnarkoman.
Nu var livet en ständig kamp för att få ihop till droger som täckte dagens behov. En ny ångest hade tagit form. Först ångesten över att inte hittat medel för dagen, en ångest som funnits länge men som hade en liten annan skepnad nu. Amfetaminberoende sitter helt i psyket, det kroppsliga beroendet skapas av ens eget psyke.

Samma gamla ångest med andra ord, en helt ny ursäkt bara. Den andra ångestvarianten var den som kom när drogerna gick ur kroppen. Då ville jag bara försvinna. Jag visste vad som väntade och jag visste vad jag hade gjort. En kvinnlig missbrukare måste vara driftig i sitt försörjande om man inte ville sluta på gatan. Indirekt betalade jag med min kropp flertalet gånger. Inte för pengar men för en «panna». En spruta fylld av min kompis i flytande format. I de allra flesta fall fick man stjäla för att få sitt dagliga, det var inget konstig med det, det gjorde alla i samma sväng. Antingen det eller att sälja sig. Att sälja sig var för mig inget alternativ. Det var nattliga räder i garage eller dagliga i butiker som gällde.

Jag hade inget val. 19 år gammal bestod mitt umgänge av 40–50-åriga män med bakgrunder som bankrånare, polismördare och kvinnomisshandlare. Det var väl det jag var värd? De här människorna älskade mig inbillade jag mig. Det absolut enda som var av någon som helst betydelse i mitt liv hette amfetamin. Jag kan än i dag känna saknad av det ögonblick när jag introducerades för den här vännen. Jag mådde bra för första gången i mitt korta liv. Nackdelen var att jag snabbt skapade ett psykiskt beroende. Amfetaminberoendet fick mig att göra saker som jag i min vildaste fantasi inte kunnat föreställa mig att jag skulle göra.”


Texten kommer ur ett av de kapitlen som satte störst spår i min så kallade mentala hälsa och det som präglade kommande år i mitt liv.
Boken innehåller många tragiska händelser och mycket tankar både ur ett barns perspektiv men också en ung vuxen och senare även min nulägesståndpunkt.

HÄR kan man köpa boken som e-bok.

Den finns också till utlåning hos bibliotekstjänst.

Tack för ordet
Mvh Madde